Catia Hultquist: Vi har redan en skrikande Tyra Banks i våra huvuden

I Netflix-dokumentären ”Realitycheck: Inside Americas next top model” blottas en mörk baksida av 00-talets populära modellserie. Dokumentären, som skildrar händelser och metoder som användes i produktionen, har väckt starka reaktioner hos tittare som nu fått inblick i de ofta hänsynslösa metoder som tillämpades under seriens guldålder.

Realityserien ”Americas next top model” (ANTM), som leddes av supermodellen Tyra Banks, började sändas i början av 2000-talet och blev snabbt ett globalt fenomen. Programmet, som följde unga kvinnor i deras kamp om att bli nästa stora namn inom modellvärlden, innehöll enligt dokumentären systematiskt kroppshat, nedvärdering och utsatte deltagarna för psykiskt påfrestande situationer – allt i jakten på det som producenterna kallade ”bra tv”.

Ett särskilt upprörande exempel från seriens andra säsong lyfts fram i dokumentären. När deltagarna skickades till Milano för ett fotouppdrag arrangerades efteråt en vinfest där deltagarna fick träffa manliga modeller. En av deltagarna, Shandi Sullivan, som enligt egen utsago inte ätit under dagen, blev kraftigt berusad och fick en blackout. Under kvällen hade en av de manliga modellerna sex med henne medan kamerorna rullade.

Istället för att behandla situationen som ett potentiellt övergrepp, vinklade produktionen händelsen som att Shandi varit otrogen mot sin pojkvän. I dokumentären berättar Sullivan, tjugo år senare, om traumat hon upplevde när hon utsattes för ett övergrepp där ingen ingrep och där allt dessutom filmades för underhållning. Detta skedde långt före metoo-rörelsen, i en tid när gränserna för vad som var acceptabelt i tv-produktion var betydligt mer töjbara.

Dokumentären belyser även den närmast gudomliga status programledare hade under realitygenrens tidiga år. Tyra Banks och hennes meddomare diskuterade och bedömde deltagarna som om de stod över all kritik, ofta med ett språk och en attityd som objektiverade de tävlande kvinnorna. Ett sådant förhållningssätt skulle sannolikt möta kraftig kritik i dagens medielandskap, där sociala medier har utjämnat maktbalansen mellan kändisar och publik.

Det är talande att ett av de mest kända klippen från serien – där Tyra Banks i ett utbrott skriker åt en deltagare (”I was rooting for you!”) – blev viralt först 2020, hela femton år efter att avsnittet sändes. Den nya generationen tittare som upptäckte ANTM under pandemin reagerade starkt på vad som då framstod som oacceptabelt beteende men som tidigare normaliserats.

Dokumentären avslöjar också andra tveksamma metoder: kirurgiska skönhetsingrepp mot deltagares vilja, etnicitetsbyte i fotograferingar, våldsförhärligande och exploatering av deltagarnas personliga trauman för att skapa dramatik. Särskilt problematiskt var det systematiska kroppshatet, där redan smala modeller kritiserades för sin vikt och sina ätvanor.

Ironiskt nog började Tyra Banks med ambitionen att bredda skönhetsidealen i en bransch som då dominerades av vita, extremt smala modeller. Men enligt dokumentären förvandlades hon med tiden från förnyare till förtryckare när hon själv internaliserade branschens rigida skönhetsideal, framför allt fixeringen vid smalhet.

När rykten nu cirkulerar om en möjlig återlansering av ANTM, väcks frågan om det verkligen behövs i en tid där utseendefixering fortfarande präglar vårt samhälle. Trots att mycket har förändrats sedan 00-talet, visar dokumentären att många av de skadliga attityderna kring kropp och utseende fortfarande lever kvar, om än i nya former.

Netflix-dokumentären fungerar därmed både som ett sorgligt tidsdokument och en påminnelse om att vissa aspekter av medieklimatet faktiskt har förbättrats. Samtidigt belyser den hur långt vi fortfarande har kvar för att helt frigöra oss från skadliga skönhetsideal och tveksamma produktionsmetoder inom reality-tv.