I Grünewaldsalen på Konserthuset Stockholm mötte publiken en ovanlig konsertupplevelse när Fairplay Chamber Music firade sitt tioårsjubileum. Föreställningen kombinerade musik och litteratur i ett försök att göra klimatkrisen mer gripbar genom att koppla samman vetenskapliga fakta med känslomässig närvaro.

”Hoppas ni får en fruktansvärd stund”, hälsade cellisten Jakob Koranyi publiken välkommen. Orden kan låta som ett skämt, men de sammanfattar faktiskt ambitionen bakom kvällens program. Under titeln ”Om tiden och vattnet” varvades skådespelaren Björn Kjellmans uppläsning ur den isländske författaren Andri Snær Magnasons uppmärksammade bok med satser ur Pjotr Tjajkovskijs pianotrio i a-moll. Tillsammans med Kjellman och Koranyi medverkade violinisten Liza Ferschtman och pianisten Andrej Gugnin.

Föreställningen utgör ett uttryck för en större ambition som genomsyrar Fairplay Chamber Music som festival. Organisationen arbetar inte bara med hållbarhet i praktiken, utan utforskar också hur musik kan möta samtidens stora existentiella frågor. I det här fallet handlar det om att överbrygga avståndet mellan vetenskapens abstraktioner och människors emotionella verklighet.

Klimatkrisen är ofta svårbegriplig för gemene man. Den presenteras i temperaturkurvor, mätningar i parts per million och berättelser om glaciärer som smälter över tidsrymder som sträcker sig över århundraden. Dessa tidsperspektiv undflyr lätt vårt förstånd och vår förmåga att känna verklig angelägenhet. Just detta problem utgör kärnan i Magnasons internationellt uppmärksammade bok ”Om tiden och vattnet”, där han försöker ge klimatkrisen ett språk som människor kan relatera till på ett personligt plan.

Den centrala frågan blir då: Hur får man en katastrof vi redan känner till att bli mer angelägen? Svaret ligger delvis i ordens laddning och emotionella kraft. Vissa ord bär på århundraden av berättelser och kulturell tyngd. Begrepp som skuld, hämnd och samvete har format hur vi lever och tänker genom historien. De väcker omedelbart känslomässiga reaktioner och styr våra handlingar.

Andra ord, som global uppvärmning och havsförsurning, fungerar annorlunda. Vi kanske förstår deras tekniska innebörd, men de saknar fortfarande den existentiella tyngd som skulle kunna påverka vårt beteende på djupet. De förblir ofta abstrakt information snarare än verkliga hot som kräver omedelbar handling. Vi vet att vi närmar oss tröskeleffekter som inte går att backa från, ändå lever de flesta av oss som om katastrofen tillhör någon annan tid eller plats.

Det är här musiken kommer in i bilden. Om Magnason försöker ge klimatkrisen ett mer mänskligt språk, försöker Fairplay Chamber Music ge samma ord en musikalisk laddning. Genom att kombinera texten med Tjajkovskijs musik läggs ett extra emotionellt lager till, och det som riskerar att stanna som ren information får plötsligt en fysisk och känslomässig närvaro i rummet.

Valet av Tjajkovskijs pianotrio är inte slumpmässigt. Den ryske kompositören skrev verket 1881 till minne av sin vän Nikolaj Rubinstein. Ett vemodigt tema återkommer genom hela verket i ständigt nya skepnader innan kompositionen till slut mynnar ut i en gripande begravningsmarsch. Men musiken rymmer betydligt mer än enbart förlust och vemod.

Verket är komplext i sitt känsloutryck. Det är skört och dramatiskt, men också stundtals festligt och hoppfullt. Denna emotionella bredd gör det till ett effektivt verktyg för att bearbeta klimatkrisens komplexitet. Ett av romantikens stora sorgeverk får fylla klimatkrisens ord med desperation, sorg och obehag, men också med känslan av ansvar och möjlighet.

Kombinationen fungerar eftersom musiken skapar en känslomässig resonans som orden ensamma kanske inte når fram till. När Kjellman läser ur Magnasons text om smältande glaciärer och försvinnande ekosystem, ger musiken orden en omedelbar emotionell kontext. Publiken får inte bara höra om krisen, utan upplever den genom musiken.

Samtidigt erbjuder föreställningen något mer än enbart dystopi. Musiken ger också plats åt en känsla av att det fortfarande finns tid att agera, att vi ännu inte befinner oss i begravningsmarschen. Det är denna balans mellan desperation och hopp som gör konceptet så kraftfullt.

Fairplay Chamber Musics experiment visar hur kulturella uttryck kan bidra till att göra abstrakta hot mer konkreta och angelägna. Genom att koppla samman vetenskap, litteratur och musik skapas en upplevelse som potentiellt kan påverka hur vi förhåller oss till klimatkrisen på ett djupare plan än vad fakta ensam förmår.