Chigozie Obiomas nya roman är olidligt angelägen krigslitteratur

En tung och angelägen skildring av Biafrakriget i Chigozie Obiomas nya roman

I den nigerianske författaren Chigozie Obiomas tredje roman ”Vägen till det nya landet” möter läsaren en gripande berättelse som utspelar sig mot bakgrund av ett av Afrikas blodigaste inbördeskrig. Romanen, översatt till svenska av Nils Wadström, utgiven på Ordfront förlag, tar oss med på en resa genom Nigerias turbulenta historia under 1960-talet.

Berättelsen inleds med en familjetragedi. Den nioårige Kunle stänger ute sin lillebror Tunde från hemmet för att få vara ensam med sin flickvän. Utestängd och ensam drabbas Tunde av en olycka med ödesdigra konsekvenser. År senare, 1967, när den nu rullstolsburne Tunde försvinner hemifrån, tvingas Kunle ut på en resa för att sona sitt misstag och återföra brodern. Under denna resa dras han in i den biafranska frihetskampen och inbördeskriget som skulle komma att chockera en hel värld.

Obioma, tidigare Bookernominerad för romanerna ”Fiskarmännen” och ”Minoritetsorkestern”, bygger sin berättelse på verkliga historiska händelser. När Storbritannien övergav sin kolonialmakt över Nigeria på 1960-talet uppstod etniska konflikter som ledde till massakrer på igbofolket, en välutbildad men utsatt grupp från landets sydöstra regioner. Denna förföljelse resulterade i utropandet av den självständiga republiken Biafra, vilket utlöste ett förödande inbördeskrig.

Romanen inleds med ett igbo-ordspråk som sätter tonen: ”Berättelsen om ett krig kan endast helt och sant berättas av både de levande och de döda.” Denna dubbla berättarposition manifesteras genom en siare som från sitt berg bevittnar den framtid som väntar Kunle och landet. Siaren ser i sin skål det kommande kriget och förutspår hur Kunle ska dö och återuppstå – en Jesusliknande symbolik som kontrasterar mot den kristna moderns vägran att lyssna på siaren när denne försöker varna för det kommande inbördeskriget.

Det är genom siarens perspektiv läsaren får följa Kunles öde i krigets kaos. Romanen är inte lättillgänglig – den är ett töcken av strider, trupprörelser och ständig död. Kunle rör sig genom ett sönderbombat landskap, ofta utan att själv förstå var han befinner sig eller varför. Detta desorienterade tillstånd speglas i romanens struktur, där läsaren liksom protagonisten kastas mellan olika scenarier och händelser utan möjlighet till paus för eftertanke.

Biafrakriget, som tidigare skildrats av författare som Chinua Achebe och Chimamanda Ngozi Adichie, var en tragedi av enorma proportioner. Den biafranska armén stred mot nigerianska regeringsstyrkor som fick vapen från stormakter som Storbritannien och Sovjetunionen. Kurt Vonnegut, som besökte området under kriget, liknade upplevelsen vid ”en tur till Auschwitz medan ugnarna ännu brann för fullt”.

Särskilt minnesvärda är bilderna på svältande barn som spreds över världen – barn med uppsvullna magar och skelettliknande kroppar, offer för den svält som användes som krigsvapen. Dessa bilder präglade en hel generation i Sverige, där föräldrar uppmanade sina barn att ”tänka på barnen i Biafra” när de inte ville äta. Paralleller till dagens konflikthärdar i Gaza och Sudan, där svält också används som vapen, är oundvikliga.

Trots det tunga innehållet lyckas Obioma skapa andningspauser genom ramberättelsen om siaren. I dessa avsnitt sänks tempot, skönheten får utrymme och ett märkvärdigt lugn infinner sig – ett vittnesbörd om författarens litterära skicklighet. Även kamratskapen bland soldaterna och en oväntad kärlekshistoria erbjuder ljusglimtar i det överväldigande mörkret.

”Vägen till det nya landet” är framför allt ett angeläget stycke krigslitteratur som tvingar läsaren att konfrontera krigets fasor och människans kapacitet för både grymhet och medmänsklighet. Obioma har skapat en stark roman som berör på djupet och påminner oss om historiska tragedier som riskerar att glömmas bort, samtidigt som den belyser mönster som fortfarande utspelar sig i dagens konflikter.

I en värld där krig och humanitära katastrofer fortsätter att plåga mänskligheten, står Obiomas roman som ett viktigt vittnesmål – både som historiskt dokument och som en universell betraktelse över krigets ofattbara konsekvenser för enskilda människoliv.