Claire Rousay gör det banala vackert

Kanadensiska ljudkonstnären Claire Rosay skapar politiskt laddad intimitet på Fasching

I gränslandet mellan vardagens ljudlandskap och ambient musik bjöd Claire Rosay på en överraskande intim konsertupplevelse på Fasching i Stockholm. Utan att uttala politiska åsikter eller läsa manifest lyckades hon ändå leverera något djupt politiskt genom sitt sätt att arbeta med fältinspelningar som musikaliskt råmaterial.

Rosay, som är född i Kanada men numera verksam i Los Angeles, har under kort tid etablerat sig med en imponerande produktion av skivor och samarbeten med andra konstnärer. Mycket av hennes musik fungerar som dokumentation av såväl hennes eget som andras liv, där vardagliga ljud vävs samman till något nytt.

Konserten inleddes försiktigt med melodiskt klirrande blandat med stadsbrus, nästan som en inbjudan till publiken att skärpa sina öron inför det som komma skulle. Gradvis introducerade hon glesa pianoslingor och atmosfäriska ljud, vilket skapade en lugn men samtidigt spännande inramning för kvällen.

Det som kanske överraskade många i publiken var hur tillgänglig musiken faktiskt var. Trots att Rosay främst är känd för sin ”emo-ambient” – en instrumentell musikform med fokus på känslomässig transparens – valde hon under stora delar av konserten att sjunga intima ballader med autotune-effekter, medan synthlandskap svällde i bakgrunden och fältinspelningarnas brus och knaster skapade textur.

”Världen är så komplicerad nu,” förklarade hon ursäktande mellan låtarna, ”och sånger kan skapa trygga rum.” Denna enkla förklaring sammanfattar väl vad som gjorde kvällen särskild. I en tid präglad av komplexitet och oro lyckades Rosay skapa ett rum för eftertanke och närvaro.

Det radikala i Rosays musik ligger i dess lågmäldhet, i tystnaden och i omfamnandet av brister och brus. Hon skapar musik som inte bara representerar känslor utan som faktiskt innehåller verkliga känslor – levd musik snarare än komponerad. Precis som en konstnär som arbetar med ”objets trouvés” (upphittade föremål) använder Rosay vardagens ljud – staden, trafiken, kroppars rörelser – som byggstenar i sitt skapande.

Trots det experimentella angreppssättet fanns det något bedrägligt enkelt över konserten. De autotunebehandlade balladerna var ofattbart vackra men samtidigt nästan banala, på ett sätt som kändes både befriande och omedelbart. Det är just i denna paradox som Rosays konstnärskap blir som mest intressant – hur hon lyckas göra det experimentella tillgängligt och det vardagliga till konst.

För publiken på Fasching blev kvällen ett slags tillfällig fristad, där det komplexa reducerades till något hanterbart och det vardagliga upphöjdes till något betydelsefullt. I en musikvärld som ofta värderar virtuositet och teknisk briljans, påminner Rosay oss om att också tystnaden, bruset och de små vardagliga ljuden kan bilda grunden för meningsfull musikupplevelse.

Den kanadensiska ljudkonstnärens sätt att arbeta representerar också en alternativ produktionsmodell i musikbranschen. Med sin omfattande katalog på plattformar som Bandcamp och sina många samarbeten med andra konstnärer har hon byggt en karriär utanför de traditionella strukturerna. Detta i sig är också en politisk handling i en bransch som ofta styrs av kommersiella intressen.

Konserten på Fasching visade tydligt varför Claire Rosay på kort tid blivit en så viktig röst inom experimentell musik. Genom att kombinera fältinspelningar, ambient, elektronik och sång skapar hon ett unikt ljudlandskap som både utmanar och omfamnar lyssnaren.