Därför är Cecilia Uddén nästan aldrig rädd

I ett polariserat krig återfinner Cecilia Uddén människorna bakom konflikten

Krigets första offer är sanningen, men det finns ett annat offer som ofta glöms bort: själva människan. I konflikter reduceras individer snabbt till anonyma siffror, fiendebilder och hatobjekt – de avhumaniseras.

I Palestina har denna polarisering pågått i över ett halvsekel, men efter Hamas attack 2023 och Israels efterföljande militära respons har situationen nått en bottennivå där ingen längre vill erkänna den andra sidans lidande. Hur många som faktiskt har dött – 60 000, 80 000 – är fortfarande oklart, delvis eftersom Israel inte släpper in oberoende observatörer i Gaza. Detta bidrar ytterligare till avhumaniseringen genom att förhindra att offren får tillbaka sina mänskliga ansikten.

I sin nya bok ”Allt har en smak av aska. Skräddaren i Gaza och andra människor i en plågad region” försöker Sveriges Radios erfarna Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén återskapa dessa förlorade ansikten. Hennes relation till regionen sträcker sig långt tillbaka – redan på 80-talet liftade hon genom länder som Israel, Syrien och Libanon, driven av en önskan att berätta om människorna som försvinner i konfliktrapporteringen.

Uddéns arbete kännetecknas av en sällsynt oförvägenhet. I boken förklarar hon att hon sällan känner rädsla, kanske naivt förlitande sig på sitt svenska medborgarskap, sitt kön och sin roll som journalist. Det enda som verkligen skrämmer henne är bomber, eftersom de inte gör skillnad på vem de drabbar.

Hennes journalistiska röst har med åren fått tyngd. Hon är personlig men saklig, och lyckas nå bortom politiska floskler för att visa människorna bakom dem. Boken berättar om flera personer som radiolyssnarna redan fått möta genom hennes rapportering.

En av dem är Farouk, skräddaren i Gaza som Uddén känt i över trettio år. Han beskrivs som en klarsynt tänkare som försörjt sin familj med sin symaskin, samtidigt som han behållit en oförvillad blick både för korruptionen inom den palestinska ledningen och för Hamas intoleranta islamism. Farouk dog under kriget förra året – inte av bomber utan av en infektion som inte kunde behandlas i Gazas överbelastade sjukvårdssystem. Han blev en av tiotusentals, ett nummer i statistiken – men genom Uddéns berättelse får han åter liv och dignitet.

En annan central person i boken är journalisten Sami Abu Salem, Uddéns nära vän och samarbetspartner under många år. Han har fungerat som hennes ögon och öron inne i Gaza, och deras gemensamma rapportering belönades med Stora journalistpriset 2024. Genom hennes beskrivningar av hans dagliga tillvaro ges en närgången bild av flyktinglivets svåra verklighet. Abu Salem kämpar för sin familjs överlevnad vid hungerns gräns och har nyligen tvingats fly igen, denna gång från Gaza stad till ett redan sönderbombat område.

Men Uddén möter inte bara palestinier. Hon samtalar även med människor i Israel – vissa fyllda av förtvivlan och hat, andra mer försonliga. Hon finner till och med personer som trots allt fortsätter söka kontakt över gränserna och bevara hoppet om fred, hur avlägset det än kan verka.

Bokens styrka ligger i dessa personporträtt som ger liv åt en konflikt som annars lätt reduceras till abstrakta politiska ställningstaganden. Uddéns tillbakablickar på sitt korrespondentliv och historiska utläggningar om konflikten kan ibland kännas som avbrott i den mer brännande samtidsrapporteringen, men de bidrar samtidigt med nödvändig kontext.

När allt får smak av aska, som bokens titel antyder, kan även det nyss förflutna kännas avlägset. Men Uddén påminner oss om att den dag ridån väl går upp över liken och grushögarna, kommer inget att vara sig likt och världens syn på Israel aldrig mer densamma. Hatet lever vidare, men också människorna – de som finns kvar.