Därför hade kulturministrarna aldrig en chans att klara sitt uppdrag

I kulturens tjänst: En analys av kulturens samhällsroll och framtid

Sverker Sörlin slår ett kraftfullt slag för kulturpolitikens själ i sin nya bok ”Kulturens värde” utgiven på Atlas förlag. Med en skarp och nyanserad analys pekar historikern och idéforskaren på ett fundamentalt problem i vår tids kulturpolitik: reduceringen av kulturen från en bärande samhällskraft till en avgränsad sektor bland andra.

Sörlins utgångspunkt är dagens politiska landskap där kulturministrar, oavsett partitillhörighet, hamnar i samma mall – administratörer med uppgift att hantera en avgränsad budget. Vår nuvarande kulturminister Parisa Liljestrand exemplifierar detta när hon beskriver sin roll i termer av effektiv förvaltning och ambitioner att göra kulturen till en ”basindustri”. Detta synsätt, menar Sörlin, representerar en djupgående problematik i synen på kulturens roll i samhället.

Boken tecknar en idéhistorisk utveckling där han lokaliserar roten till problemet i 1974 års kulturproposition – ett dokument som under ett halvt sekel format Sveriges konstnärliga självbild. Medan propositionen gav kulturen legitimitet som politikområde, förlorades samtidigt de större anspråken. Kulturen blev en självständig sfär med egna regler och normer, det sociologer som Weber och Luhmann skulle kalla ”autonomisering”.

Följderna av denna utveckling är tvåfaldiga, argumenterar Sörlin. Dels har kulturen hamnat långt ner på politikens prioriteringslista eftersom den, till skillnad från utbildnings- eller socialpolitiken, inte ansetts bidra tillräckligt till ekonomisk konkurrenskraft. Detta förklarar paradoxalt nog kulturpolitikers strävan att legitimera sektorn i ekonomiska termer.

Det allvarligare problemet, som kräver större intellektuell ansträngning att upptäcka, är de politiska möjligheter som gått förlorade. Här ligger Sörlins stora bidrag. Med noggrann idéhistorisk genomgång visar han hur relationen mellan kultur och samhälle förståtts innan den formaliserades till en näringssektor. Kulturen betraktades tidigare som grundläggande för samhällets blomstring och utveckling i en mycket bredare bemärkelse.

Sörlin lyfter fram historiska exempel där samhällelig utveckling inte enbart mättes i BNP-tillväxt eller teknologisk innovation, utan också i termer av ”fördjupningar och förhöjningar” av demokratin, medborgarskapet och existentiella värden. Ett särskilt belysande exempel är Arthur Engberg, socialdemokratisk ecklesiastikminister på 1930-talet, som menade att kulturpolitikens syfte var att förbereda medborgarna för demokratins krav – en tanke som känns både revolutionerande och främmande i dagens politiska landskap.

Det är i dessa historiska utblickar Sörlins bok blir som mest värdefull. Han visar att det finns alternativa tankesystem och förhållningssätt som redan existerat. Kulturen behöver inte reduceras till enbart en sektor bland andra eller legitimeras genom sitt ekonomiska bidrag. Den kan vara något mycket mer grundläggande – en förutsättning för samhällets utveckling och demokratins fördjupning.

Boken innehåller även kritik mot samtida kulturpolitiska initiativ, som exempelvis kulturkanonprojekt, men i dessa delar erbjuder Sörlin mer konventionella resonemang. Hans verkliga styrka ligger i förmågan att öppna historiska perspektiv som utmanar vårt nuvarande tänkande kring kulturens roll.

”Kulturens värde” framstår därmed inte bara som en analys av kulturpolitikens historia och samtid, utan även som en inbjudan till att tänka större och mer ambitiöst kring kulturens möjligheter att forma samhället. I en tid när kulturpolitiken ofta reduceras till budgetfrågor och instrumentella värden, påminner Sörlin oss om att den också kan handla om vår gemensamma utveckling som människor och medborgare.

Att återupptäcka denna dimension skulle kunna innebära en reformation av kulturpolitiken – en reformation som enligt Sörlin är både möjlig och nödvändig för att möta vår tids utmaningar.