Den här Greklandsresan sträcker sig över tusentals år

I morse möttes publiken på Dansens hus av en föreställning som utmanar konventionella gränser mellan dans, teater och litteratur. Gunilla Heilborns nya verk ”Verk och dagar” erbjuder ett kaleidoskopiskt collage där antika mytfigurer, polarforskare och personliga minnen sammanflätas i ett både spretigt och tankeväckande scenkonstverk.

På scenen möter dansare och skådespelare varandra i ett landskap där berättelsens trådar löper parallellt utan att nödvändigtvis knytas samman. Odysseus irrfärder efter trojanska kriget blir en fond mot vilken moderna existentiella frågor speglas. Samtidigt fungerar polarforskaren Fridtjof Nansens expeditioner som ett annat historiskt eko i föreställningen.

Det är uppenbart att Heilborn inte är intresserad av att presentera en linjär berättelse. Istället erbjuder hon fragment och associationer som publiken själv får sätta samman. Detta grepp kan stundtals upplevas som utmanande, men skapar samtidigt ett rum för reflektion som känns befriande i en tid när kulturupplevelser ofta paketeras i lättsmälta format.

Föreställningens titel lånar sitt namn från Hesiodos antika diktverk, en referens som antyder ambitionen att sammanfläta vardagens trivialiteter med större existentiella teman. Denna spänning mellan det alldagliga och det storslagna genomsyrar hela verket.

”Verk och dagar” utmärker sig genom sin tvärkonstnärliga ansats där danssekvenser smälter samman med textpartier och sång. Dansarna rör sig med en precision som kontrasterar mot de fragmentariska berättelserna, vilket skapar ett intressant spänningsfält i föreställningen.

Scenografin är avskalad men funktionell och tjänar väl föreställningens växlingar mellan olika tidsplan och berättelsenivåer. Ljussättningen spelar en avgörande roll för att markera dessa övergångar, ibland subtilt, ibland med dramatisk effekt.

Gunilla Heilborn har sedan länge etablerat sig som en koreograf och regissör som rör sig i gränslandet mellan olika konstformer. Med bakgrund inom både dans och film har hon utvecklat ett personligt formspråk där text och rörelse kompletterar varandra. ”Verk och dagar” känns som en naturlig utveckling av hennes tidigare arbeten, samtidigt som den bryter ny mark i sitt sätt att hantera minnesbilder och historiska referenser.

I en tid när scenkonstvärlden ofta diskuterar hur dans kan kommunicera med en bredare publik, väljer Heilborn en väg som varken förenklar eller komplicerar i onödan. Hon litar på publikens förmåga att navigera i det till synes osammanhängande materialet och hitta egna ingångar till verket.

Föreställningens styrka ligger just i denna vederkvickande vägran att följa konventionella berättarstrukturer. Den litteraturhistoriska inramningen fungerar som en kontrapunkt till dansens abstraktion, vilket skapar ett intressant spänningsfält för åskådaren att utforska.

Ensemblen, bestående av både dansare och skådespelare, hanterar övergångarna mellan olika uttrycksformer med imponerande smidighet. Särskilt anmärkningsvärt är hur röst och kropp samverkar för att skapa nyanser i berättandet, där det osagda ibland kommuniceras tydligare än de uttalade replikerna.

För den som söker en traditionell dansföreställning eller en sammanhängande berättelse kan ”Verk och dagar” framstå som förvirrande. Men för den som är villig att släppa förväntningarna på konventionell dramaturgi erbjuder Heilborns skapelse ett rikt material för reflektion.

I en kulturvärld där hybridformer blir allt vanligare representerar ”Verk och dagar” ett intressant bidrag till samtalet om scenkonst bortom genregränser. Föreställningen illustrerar hur dans kan berika litterära referenser och hur text kan ge dansen nya dimensioner.

Gunilla Heilborns arbete påminner oss om att scenkonst inte behöver vara lättillgänglig för att beröra. Ibland är det just i det osammanhängande, i glappet mellan olika konstformer och historiska referenser, som nya insikter uppstår.

”Verk och dagar” spelas på Dansens hus under en begränsad period och representerar ett viktigt bidrag till höstens scenkonstrepertoar i Stockholm. För den som söker en kulturupplevelse utanför det förväntade är Heilborns senaste verk väl värt ett besök.