Det luktar bränt gummi om rysskräcken i ”Värn”

I det lilla skånska samhället Hörby finns en remarkabel historia att berätta. När Karl-Göran Persson avled 1975 lämnade han efter sig ett unikt arv – inte bara ett välläst exemplar av broschyren ”Om kriget kommer”, utan även ett extraordinärt byggnadsverk avsett att skydda mot ”ryssen”. Detta märkliga värn, som nu återuppstår i filmen ”Värn”, var tänkt att erbjuda skydd för såväl byggmästaren själv som hans grannar, och innehöll till och med ett speciellt rum ämnat för Sveriges konung.

Filmen ”Värn”, regisserad av John Skoog, tar avstamp i denna verkliga berättelse men lyfter den till en närmast sagolik nivå. Skoog, tidigare känd för filmen ”Säsong”, har valt att mindre fokusera på de biografiska detaljerna och istället utforska det surrealistiska i Karl-Görans extraordinära liv och skapelse.

Ett särskilt genidrag är castingen av den franske kultskådespelaren Denis Lavant i huvudrollen. Lavant, som gjort sig ett namn genom ikoniska roller i filmer som ”Boy meets girl”, ”Ont blod”, ”De älskande på Pont Neuf” och ”Holy motors”, tillför en säregen dimension till porträttet av den svenske byggnadsarbetaren. Ända sedan 80-talets franska filmvåg har Lavant etablerat sig som en av samtidens mest särpräglade skådespelare.

Det finns något i Lavants fysiska närvaro – hans seniga, ärriga uppenbarelse – som förmedlar en gåtfull ensamhet, perfekt för rollen som den isolerade Karl-Göran. Hans franska accent mot den skånska bakgrunden skapar en intressant främmandegöringseffekt. Karaktären tycks djupt rotad i den skånska myllan men förblir ändå en outsider, ständigt nedsmutsad av murbruk och besatt av sitt projekt.

Filmens visuella uttryck förstärker denna kontrast. Det korniga svartvita fotot, signerat den prisbelönta fotografen Ita Zbroniec-Zajt, framhäver Lavants karakteristiska drag och skapar en tidlös atmosfär som passar berättelsen.

I filmen ser vi hur Karl-Göran framstår som ensam i sin intensiva rädsla för det kalla kriget. Byborna förstår inte hans brådska och ser med viss överseende på mannen som samlar skrot och bränner däck för att skapa flytande gummi till sitt bygge. Trots detta etableras en värme genom filmens scener av gemenskap – som när Karl-Göran deltar i kyrkans psalmsång eller spelar dragspel vid byns danskvällar.

John Skoog lyckas särskilt väl med att lyfta fram det konstnärliga i Karl-Görans skapelse. Värnet blir mer än bara ett skyddsrum; det framträder som ett ambitiöst skulpturalt verk som transcenderar sin praktiska funktion. Detta megalomana enmansprojekt kan i sin vision påminna om andra monumentala konstnärliga verk, som Lars Vilks ”Nimis”, om än med helt annorlunda utgångspunkt.

Det är talande att den replika som byggdes för filminspelningen nu visas på Moderna museet i Malmö – ett erkännande av värnet som konstuttryck snarare än bara ett märkligt byggnadsverk.

Filmen blandar skickligt det vardagliga, jordnära slitet – Karl-Görans leriga och mödosamma arbete – med en existentiell och konstnärlig dimension. Denna balansgång mellan det prosaiska och det poetiska skapar en fascinerande spänning som genomsyrar hela verket.

Med sin originella berättelse och visuella uttryck har ”Värn” potential att bli en av årets mest särpräglade svenska filmer. I tider av förnyad geopolitisk oro får denna berättelse om en mans förberedelser för ett fruktat tredje världskrig en oväntad aktualitet.

Ita Zbroniec-Zajts kameraarbete, som tidigare prisats med Guldbagge för filmer som ”Yarden” (2016), ”Min faster i Sarajevo” (2016) och ”Döttrar” (2022), bidrar starkt till filmens visuella identitet och förtätade atmosfär.

I ”Värn” möts det lokala och det universella, det konkreta och det surrealistiska, för att skapa ett porträtt av både en unik individ och en tidlös mänsklig impuls – behovet att skapa skydd mot upplevda hot, oavsett hur osannolika de kan tyckas för omgivningen.