Det räckte att sjunga om en slurk champagne för att förkastas av den svenska musikrörelsen

Ett unikt porträtt av 80-talets Sverige genom musikens prisma tar form i Henrik Tords senaste verk. Författaren har med osviklig känsla fångat en era där synthpop och elegans möttes i ett Sverige under förändring.

”Vår tid är över” kretsar kring den närmast obsessiva fascinationen för bandet Lustans Lakejer, en av de mest stilbildande grupperna i den svenska new wave-scenen. Tord lyckas med konststycket att väva samman personliga berättelser med tidens kulturella strömningar på ett sätt som känns både intimt och allmängiltigt.

I boken framträder en detaljrik bild av det tidiga 1980-talets Sverige, en brytningstid då det gamla folkhemmets idéer sakta gav vika för nya influenser. Lustans Lakejer, med sin sofistikerade framtoning och kontinentala estetik, blev för många unga svenskar en symbol för något nytt och spännande – en möjlighet att drömma sig bort från vardagens gråhet.

Dagens Nyheters litteraturkritiker Jonas Thente beskriver verket som en ”mycket övertygande skildring” av denna period. Han lyfter särskilt fram hur Tord lyckas fånga den längtan efter förändring som präglade många unga under denna tid, och hur musiken fungerade som katalysator för nya identiteter.

Boken utforskar också den komplexa relationen mellan beundran och identitetsskapande. För protagonisterna blir Lustans Lakejer inte bara ett band att lyssna på – det blir en livsstil att efterlikna. Bandets frontfigur Johan Kinde framställs närmast som en mytisk gestalt vars elegans och världsvana attityd representerade en möjlig flyktväg från provinsialismens begränsningar.

Den svenska musikscenen genomgick dramatiska förändringar under denna period. Från proggrörelsen och den politiskt medvetna musiken under 1970-talet, till 80-talets mer imagebaserade och internationellt influerade uttryck. Lustans Lakejer befann sig i epicentrum för denna utveckling, tillsammans med andra pionjärer som Ratata, Reeperbahn och Imperiet.

Det som gör Tords skildring särskilt intressant är hur han kontextualiserar musikscenen mot bakgrund av större samhällsförändringar. 1980-talet innebar början på en ny ekonomisk era i Sverige, med avregleringar och en gradvis förändring av välfärdsstaten. Parallellt med detta växte också en ny ungdomskultur fram, präglad av en mer individualistisk livssyn och ett större fokus på stil och uttryck.

Genom att fokusera på ett specifikt band och dess anhängare lyckas författaren skapa ett mikrokosmos som speglar dessa större samhällsströmningar. Boken blir därmed inte bara en berättelse om musikfanatism utan också ett tidsdokument över en avgörande period i svensk samtidshistoria.

Det visuella spelar en central roll i berättelsen, vilket illustreras av den ikoniska bilden som pryder bokens omslag – en bild som förstärker känslan av 80-talets estetiska uttryck. I denna era var musik inte bara något man lyssnade på, utan något man såg, något man klädde sig i och något som definierade ens plats i världen.

Trots den nostalgiska undertonen undviker Tord att falla i den sentimentala fällan. Istället skildrar han perioden med både värme och kritisk distans, vilket ger berättelsen trovärdighet och djup. De svårmodiga tonerna i titeln ”Vår tid är över” antyder en medvetenhet om att all ungdomlig idealism och passion till slut måste möta vuxenlivets realiteter.

I en tid när 80-talsretro återigen är högaktuellt inom både musik och mode, erbjuder Henrik Tords bok en nyanserad och autentisk inblick i den era som har inspirerat så många nutida kulturuttryck. Snarare än att förlita sig på schabloner och ytliga referenser, gräver författaren djupare och finner de mänskliga drivkrafterna bakom tidens kulturella manifestationer.

”Vår tid är över” är i slutändan en berättelse om musik som identitetsskapare, om ungdomlig längtan och om hur kulturella referenser formar våra liv – teman som förblir relevanta långt efter att 80-talets syntslingor har tystnat.