Dramatenchefens farväl till teatern är en grym högtidsstund

På Dramatens scen i Elverket har regissören Mattias Andersson lyckats skapa en ”Hamlet”-uppsättning som både utmanar och berör publiken på ett djupare plan. I sin sista produktion på denna anrika spelplats väcker Andersson frågor om teaterns roll i vårt samhälle och om hur konsten kan fungera som en spegel för vår samtid.

Föreställningen balanserar skickligt mellan det storslagna och det kontemplativa. Den ställer den eviga frågan: Har teatern förmågan att avslöja sanningar om oss själva och vår värld, eller fungerar den bara som en energikrävande eskapism i en tid då vi kanske borde ägna oss åt mer akuta samhällsproblem?

I denna uppsättning av Shakespeares klassiska drama möter publiken en Hamlet som kämpar med existentiella frågor som känns förvånansvärt relevanta för vår tid. Skådespelarna rör sig genom det atmosfäriska scenrummet med en närvaro som tvingar åskådaren att reflektera över teaterns grundläggande funktion.

Elverket, som under många år fungerat som Dramatens experimentscen, avrundar nu en epok med denna produktion. Lokalen, som ursprungligen var just ett elverk innan den omvandlades till teaterscen, har länge varit en plats för konstnärlig innovation och nytänkande inom svensk teater. Att Andersson får avsluta denna era känns både symboliskt och välförtjänt.

Regissören har tidigare utmärkt sig med sina samhällskritiska och dokumentära verk på bland annat Backa Teater i Göteborg. Med ”Hamlet” visar han nu en annan sida av sitt konstnärskap – mer filosofisk och poetisk, men fortfarande med en skarp blick för samtidens dilemman.

Scenografin skapar en värld där gränsen mellan skådespelare och publik ibland suddas ut. Ljussättningen spelar en avgörande roll för att bygga den andäktiga stämning som genomsyrar föreställningen. Den tekniska precisionen blir här ett verktyg för att skapa emotionell resonans snarare än bara visuella effekter.

Uppsättningen berör också frågan om konstens värde i en tid av multipla kriser. När klimatkatastrofer, krig och sociala orättvisor dominerar nyhetsflödet, vilken roll kan och bör teatern spela? Är den ett viktigt forum för reflektion och samhällsdebatt, eller bara en privilegierad verksamhet som förbrukar resurser utan att egentligen bidra till nödvändiga förändringar?

Genom att placera dessa frågor i centrum av en ”Hamlet”-tolkning skapar Andersson en föreställning som både hyllar och ifrågasätter teaterns tradition. Shakespeare själv brottades ju med liknande teman – teaterns förmåga att ”hålla upp en spegel mot naturen” och avslöja sanningen.

Skådespelarensemblen hanterar de klassiska texterna med precision och samtidigt med en modern sensibilitet som gör att de 400 år gamla orden känns slående aktuella. Särskilt i monologerna framträder Shakespeares tidlösa insikter om människans villkor, maktens korruption och konstens potential.

Dramatens beslut att avsluta verksamheten på Elverket markerar slutet på en viktig era i svensk teaterhistoria. Sedan 1990-talet har denna scen varit hem för några av de mest innovativa och utmanande produktionerna inom svensk scenkonst. Ekonomiska realiteter och förändrade prioriteringar inom kulturpolitiken har dock lett till att denna experimentscen nu stänger.

Publikreaktionerna på premiären vittnade om att Anderssons tolkning berör på djupet. Den mäktiga känslan som flera recensenter beskriver kommer inte från överdriven scenisk gestaltning eller spektakulära effekter, utan snarare från ett koncentrerat och precist teaterarbete som låter texten och skådespeleriet stå i centrum.

I en tid då teatern konkurrerar med otaliga digitala underhållningsformer blir Anderssons ”Hamlet” en påminnelse om vad som gör livekonsten unik – den omedelbara närvaron, det gemensamma rummet, den delade upplevelsen av att utforska mänsklighetens största frågor tillsammans.

När Elverkets ridå faller för sista gången är det med en produktion som på många sätt sammanfattar denna scens betydelse och arv – experimentell men ändå förankrad i traditionen, intellektuellt utmanande men emotionellt tillgänglig, politisk men också djupt personlig.

Mattias Anderssons ”Hamlet” blir därmed inte bara en tolkning av ett klassiskt drama utan också en meditation över teaterns plats i vårt samhälle – både som energitjuv och som sanningssägare. I den spänningen föds något väsentligt som påminner oss om varför vi fortfarande, efter alla dessa århundraden, återvänder till scenrummet.