Elin Skarin: ”Min kropp är bara ett av många verktyg”

Skådespelare Elin Skarin utmanar teaterns gränser i ”The black rider”

En jaktherrgård med döda harkroppar i trappan och gevär på väggarna utgör den skräckinjagande scenen för ”The black rider” på Folkteatern i Göteborg. Föreställningen handlar om kontoristen Wilhelm som måste lära sig skjuta för att vinna sin älskade Kätchens hand – vilket leder till en pakt med djävulen.

Trots det mörka temat är föreställningen inte enbart dystopisk. Ensemblen möter publiken framför en gyllene ridå, där de i piffiga, nästan burleska kostymer rör sig som i trans innan de bryter ut i livlig sång och dans.

– Det är en showig, konstig, mörk pjäs. En svängig musikteater med mörka undertoner, beskriver skådespelaren Elin Skarin, som spelar modern Anne i föreställningen.

Skarin är redan välbekant för Folkteaterns publik. Senast hon stod på denna scen väckte hon uppmärksamhet när hon födde ett ägg – en händelse som genererade rubriker. Men för Skarin är det inget nytt att tänja på gränser; redan på scenskolan sprang hon naken över scenen.

– Jag kände att jag såg en massa nakna män på scen och att det var okomplicerat, säger hon.

Efter examen från den statliga skådespelarutbildningen i Stockholm 2012 har Skarin arbetat på scener över hela landet – från Stockholm och Malmö till Göteborg, Linköping och Norrköping. Men det var mötet med teater- och konstkollektivet Konstab som förändrade hennes inriktning.

– De har en antihållning. I den här tiden när konst ska säljas, och teater ska sälja biljetter, finns det en rörelse hos dem som är: ”Nej, konsten ska vara konsten,” förklarar hon.

Skarin har själv utforskat denna gränsöverskridande approach i soloföreställningen ”Skådis i bur” på Konträr i Stockholm, där hon tillbringade tre dygn instängd i en bur medan publiken lämnade in föremål för henne att interagera med.

Frågan om gränsen mellan teater och performance är komplex för Skarin: ”Jag envisas med att stå med en fot i varje. En kompis sa att det där är ju performance, men jag kände: ’Nej, för jag säger att det är teater.’ Det är ett ruckande på vad teater får vara.”

De performativa, ibland provocerande inslagen i hennes arbete har fortsatt. I Konstabs tolkning av Ingmar Bergmans ”Såsom i en spegel” på Dramaten 2023 drack hon sitt eget urin på scen, och i ”Europa efter regnet” på Folkteatern födde hon det omtalade ägget.

– Jag tänker att det är extremt att vara människa. Min impuls är att undersöka det som är konstnärligt intressant, och jag vill gå långt i vad det är, förklarar hon.

Skarin medger att den konstnärliga processen kan vara utmattande, liksom att bli stämplad utifrån. Hon betonar att kroppsligheten i hennes verk alltid har ett konstnärligt syfte.

– Jag vill framhärda i att vara en fri konstnär på scen. Jag kan inte intressera mig för blicken utifrån. Min kropp är bara ett av många verktyg. Jag använder den när det passar.

Skarins arbete har även en feministisk dimension. Hon berättar om kvinnor som tackar henne efter föreställningarna.

– Vi ser ju nakna kvinnliga kroppar hela tiden i samhället, och det är okej i en sexuell kontext. Men folk blir provocerade av att jag skojar med fittan, för den är så helig på nåt sätt. Snoppar har alltid fått skoja, reflekterar hon.

Nu är Skarin tillbaka på Folkteatern i ”The black rider”, en musikteater skriven av den amerikanska författaren William S. Burroughs, med musik av Tom Waits och regi av Robert Wilson. Ursprungligen från 1990, antas pjäsen delvis vara inspirerad av Burroughs eget liv, där han av misstag sköt sin fru under en berusad lek.

Som nyinflyttad i Göteborg har Skarin snabbt funnit sig till rätta: ”Jag älskar Göteborg! Här jobbar hela huset med en föreställning, så jag känner mig som hemma fastän jag bara har gjort en produktion här förut. Det är lyxigt.”

Parallellt med repetitionerna på Folkteatern har Skarin även medverkat i ”Sju sorters tystnad” på Göteborgs stadsteater, som senare i vår flyttar till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Till hösten återvänder hon till Folkteatern för att spela i Örjan Anderssons uppsättning av Ibsens ”Peer Gynt”.

Om vi kan förvänta oss fler performativa inslag även i ”The black rider” är Skarin hemlighetsfull:

– Det får man komma och se.