Kvinnorörelsens internationalism stod stark mot krigets nationalistiska svallvågor

När första världskriget bröt ut 1914 svepte en patriotisk våg över Europa. Män strömmade till inskrivningskontoren och soldater på väg till fronten hyllades med blommor och kyssar. Varken arbetarrörelsens internationalism eller kristna värderingar kunde stå emot nationalismens dragningskraft.

Men kvinnorörelsen visade sig vara annorlunda. Redan 1915, mitt under brinnande krig, samlades rösträttskvinnor från både krigförande och neutrala länder till en fredskonferens i Haag. Fyra år senare, 1919, möttes de igen i Zürich och bildade Women’s International League for Peace and Freedom (Wilpf).

Konferenserna präglades av vrede över krigets förödelse och sorg över döda söner, men ur detta växte ett tydligt fredsprogram med kvinnopolitisk skärpa. Kvinnorna krävde rösträtt, utbildning, skydd mot sexuellt våld och inflytande i det nybildade Nationernas förbund. De formulerade villkor för vad vi idag skulle kalla positiv fred – en fred byggd på social rättvisa, internationellt samarbete och kvinnors delaktighet.

Amerikanska Mary Church Terrell var den enda svarta deltagaren vid konferensen i Zürich. Hennes inlägg om rasism och våld återspeglas i resolutionens kritik mot diskriminering på grund av ras eller hudfärg. Men som litteraturvetaren Maria Mårsell visat var texten samtidigt motsägelsefull med formuleringar om ”the backward races”.

Fredskvinnornas transnationella solidaritet var inte helt konsekvent. Deras resonemang innehöll koloniala tankemönster där krig och militarism kopplades till primitivitet och barbari, medan kvinnors fredssträvan framställdes som uttryck för förnuft, ansvar och moderlighet.

Kvinnorna i Wilpf kom från samhällets övre skikt och hade goda kontakter i den politiska eliten. Även ledargestalterna i organisationens svenska gren, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (Ikff), var väl etablerade i tidens kvinnliga offentlighet. Men fredsarbetet hade också en bredare folklig förankring. Trots sin begränsade storlek bedrev Ikff en ambitiös folkbildning genom tidningen Fred och frihet, föredrag, studiecirklar och insamlingar runt om i landet.

Även skolan blev en arena för fredsarbete. Svenska lärarinnors fredsgrupp, senare Svenska skolors fredsförening, tog sig an uppgiften att fostra nya generationer i fredens tecken. Barnen skulle få lära sig om andra länder och sin egen historia utan nationell chauvinism. Militaristisk gymnastik och tävlingsanda skulle ersättas av samarbete och kamratskap.

För fredsvännerna var 1920-talet en hoppfull period. Länderna rustade ned, Nationernas förbund inledde sitt arbete, och många fredsmöten ägde rum, bland annat Nathan Söderbloms Ekumeniska möte 1925. Men framtidstron dämpades snart. Om 1920-talet var ett fönster för fred blev 1930-talet ett årtionde av upprustning och oro, särskilt över utvecklingen i Tyskland, Italien och Sovjetunionen.

Elin Wägner personifierar kvinnorörelsens dubbla kamp för rösträtt och fred. Efter att ha varit rösträttsrörelsens outtröttliga pennskaft och deltagit i Haagkonferensen 1915 höjde hon insatserna när allmän rösträtt infördes 1921. Kvinnorna hade inte erövrat politisk myndighet för att anpassa sig till samhället utan för att förändra det, menade hon. Wägners feminism förenades med en allt starkare pacifistisk hållning, inspirerad av Gandhi och kväkarnas radikalpacifism genom vännen Emilia Fogelklou.

Under 1930-talet utvecklade Wägner en civilisationskritik med feministiska, ekologiska och religiösa grunder. I ”Väckarklocka” från 1941 dissekerade hon patriarkatet och visade hur samma makter som driver kriget också driver förstörelsen av jorden: lantbrukets hårda produktivitet, konsumtionssamhällets omättlighet och västvärldens utnyttjande av koloniernas resurser.

Samtidigt skildrade Virginia Woolf i romaner som ”Mrs Dalloway” och ”Mot fyren” krigets efterverkningar. I essän ”Tre guineas” från 1938 presenterade hon en sarkastisk analys av patriarkatet och sambanden mellan kvinnors underordning, nationalism, krig och imperialism. Woolf driver med männens uniformer och ceremonier men ser också hur dessa skapats för att befästa männens exklusiva tillgång till politisk, juridisk, teologisk och ekonomisk makt.

Varken Wägner eller Woolf förespråkade hård könsseparatism. ”Ett gemensamt intresse förenar oss; det är en enda värld, ett enda liv”, skrev Woolf. Men kvinnorna behövde först frigöra sig från patriarkatets värdesystem. Kvinnorna måste ”återknyta kontakten med livets hjärta”, som Wägner uttryckte det.

I vår egen tid, präglad av pessimism, kan dessa tänkare erbjuda verktyg för hopp. Som historikern Timothy Snyder påpekat behöver vi kunna föreställa oss det goda för att stå emot det onda. Wägners och Woolfs texter kan läsas som gestaltningar av det goda – som meddelanden om hopp från en mörk tid till en annan.

I Woolfs sista roman ”Mellanspel”, publicerad samma år som ”Väckarklocka”, beskrivs hur ett skådespel bryter ned sociala gränser och hierarkier. Teatern blir en plats där människor frigörs från sina roller, där åskådare blir delaktiga och till och med djuren får en röst. Leken och fantasin bryter tillfälligt ned de hierarkier som håller människor och natur fångna.

Även Wägner dekonstruerar i ”Väckarklocka”, som avslutas med en skildring av vänner runt ett middagsbord i samtal om livskvalitet. Samtalet blir en bild av rörelse och kreativitet, men också balans – för att maten ska kunna kallas ren måste hänsyn ha tagits till både medmänniskors och djurs välbefinnande.

Mellankrigstidens fredskvinnor var eniga på en grundläggande punkt: valet mellan krig och fred var – i princip – fritt. Trots oro och pessimism avvisade de determinism och fatalism. ”Mänskligheten är icke bunden vid ödet att alltid föra krig”, skrev Elin Wägner. Ingen av dem såg våld som världens naturliga ordning. Fred är inte bara en tillfällig paus mellan krig, utan ett tillstånd och en öppning till frihet.