Elisabeth Hjorth: Är det verkligen Lars Strannegårds karisma vi behöver?

I dagens samhälle pågår en intressant diskussion om konstens roll i relation till ledarskap och demokrati. Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan, har flera gånger trätt fram som en förespråkare för konstens betydelse – men står påfallande ensam bland akademiska ledare från de konstnärliga utbildningarna.

Det är anmärkningsvärt att Handelshögskolans rektor så ofta tar på sig rollen att förklara konstens värde. Trots goda intentioner skapar det en obalans när någon utanför konstvärlden blir den som effektivast förmedlar dess betydelse. Varför lyssnar fler när han talar om konstens värde än när konstutövare själva gör det?

En förklaring kan ligga i den socioekonomiska klyftan mellan dessa världar. Handelshögskolans studenter utbildas med miljarddonationer i ryggen för att hantera enorma finansiella flöden. I kontrast möter konsthögskolornas alumner ofta en tillvaro som präglas av ekonomisk osäkerhet, där de måste försörja sig som entreprenörer i ett landskap där finansieringen är osäker och deras arbete riskerar att exploateras.

Strannegård skrev nyligen i DN om demokrati och karisma, där han efterlyste ledare som kan tala till människors behov av mening. Han argumenterade för vikten av autentiskt uttryckssätt – något som konstutbildningar faktiskt tränar från första dagen. Hans resonemang om karismatiskt skolade politiker väcker dock frågor, då många skulle hävda att vi redan har tillräckligt av den varan.

Konstutbildningarna har genomgått en betydande förändring. De har lämnat den tidigare ”guru-eran” bakom sig och arbetar nu mer med kollektiva, långsamma processer istället för att upphöja enskilda genier. Detta står i kontrast till den karismatiska ledarskapsstil som ofta hyllas i näringslivet. Representerar konsten här en värdefull motröst, eller är den helt enkelt ur takt med samtiden?

Den fria konsten utgör en existentiell förutsättning för demokratin. Konstnärliga utövare försöker ständigt förmedla detta – att läsning är mer än bara läsförståelse, att konstverk är obekväma eftersom de förändrar liv, att musik är ett djupt mänskligt anknytningsfenomen. Men konstens värde ligger inte främst i hur väl den kan beskrivas, utan i vad den faktiskt gör med människor. De som inte får tillgång till konst – som lågstadieklasser utan teaterbesök, ungdomar vars folkhögskoleutbildningar läggs ner, eller elever med bristfälliga skolbibliotek – förlorar något fundamentalt som är svårt att artikulera för den som aldrig upplevt det.

Strannegård lyfter Martin Luther King och Angela Davis som exempel på goda karismatiska ledare. Utöver sin karisma drevs de av passion och en känsla av tvingande plikt. Men ännu viktigare: de var del av breda folkrörelser som arbetade för genomgripande samhällsförändring. Det är i detta kollektiva sammanhang, snarare än i den individuella karisman, som verklig demokratisk förnyelse kan ske.

För många i den yngre generationen har dessutom karisman tappat sin lockelse. För den som sedan tidig skolgång behövt prestera och ”producera sig själv” kan det faktiskt framstå som en utopi att få vara en bland många, att slippa ständigt stå på scen och samla följare. Det individualistiska ledaridealet kan i slutändan bli ganska ensamt.

Om konsten verkligen är ”före sin tid”, som det ofta sägs, kanske det intressantaste idag inte är att utveckla mer karismatiska ledare, utan att skapa kontakt med de folkrörelser som i slutändan kommer att avgöra demokratins framtid.

Konstvärlden bedriver redan det arbete Strannegård efterlyser, men med andra medel och från andra utgångspunkter. Frågan är om detta arbete kan nå fram i en tid där den som talar högst och mest karismatiskt ofta får tolkningsföreträde, även när det gäller konstens egna domäner.