En litterär mystiker i samtidens ljus

I unga år upptäckte jag Birgitta Trotzigs författarskap på Sigtunastiftelsen. Som ung, nybliven kristen och gift – två tillstånd som kändes anakronistiska i dåtidens litterära värld – fann jag i Trotzig en röst som inte bekymrade sig om tidsandan. Hennes katolska lidandemystik talade direkt till min längtan.

Det som fascinerade mig var hur Trotzigs verk kunde diskuteras i akademiska kretsar utan att man betonade hennes kristna tro, trots att religionen var själva grunden för hennes bildspråk och berättelser. Hon betraktades som kristen, men inte en ”sådan” kristen – inte inskränkt eller fördömande som många föreställde sig kristna vara.

Trotzig utmanade mig genom att insistera på världens obegriplighet, på det hon kallade samtidigheten. Å ena sidan finns en mänsklighet, ett gemensamt språk som förbinder oss. Å andra sidan finns avgrundsdjupa avstånd mellan människor, där språket är brutet och kommunikationen ofta misslyckas. Detta blir särskilt tydligt i familjerelationer, där stumhet och våld blir kärlekens förvrängda uttryck.

Människan står i centrum för Trotzigs författarskap. ”Människan är Guds språk”, hävdade hon. Hon utforskar ständigt hur människan kan bete sig – hur hon kan tortera och älska. Trotzig skrev i skuggan av Auschwitz, i närheten av poeter som Paul Celan och Nelly Sachs.

Ansiktet återkommer ständigt som en central bild i hennes verk – på gott och ont. Det handlar om kalla marionettansikten och mördaransikten, sönderslagna ansikten, nyfödda ansikten, modersansikten och de dödas ”förvånande barnsliga uttryck”. Och framför allt: Kristus ansikte. Ansiktet blir en väg bort från jaget.

”Ansiktet är språkets hinna, meddelar och förtiger, meddelar genom att förtiga”, skriver Trotzig. Bilden är outtömlig, men inte enbart mystisk. Hos Trotzig omfattar ansiktet även detaljer i porträtt av vänner, noggranna läsningar av andras verk och möten på namngivna platser. Ansiktet representerar både transcendens och immanens.

I vår tid, där tillrättalagda varumärkesansikten omger oss överallt, blir Trotzigs skildringar av ”smutsiga veliga, smutsiga saliga – suddiga lysande skyar” närmast chockerande. Hon försvarar det levande som ingen har rätt att kränka och beskriver människor som ”vandrande träd i skrudar av blodådror, drömmar, fixa idéer, besattheter, visioner”.

Samtidigt är det just människoporträtten som gör hennes författarskap problematiskt. Författaren Anneli Jordahl skriver att hon ”instinktivt vill svepa en filt om de utsatta och skyla dem mot blottläggelsen av deras kroppar”, medan poeten Jenny Tunedal menar att Trotzigs utsatta karaktärer ”tycks liksom skrivna för att skändas eller mördas eller låsas fast.” Rasifierade kroppar, arbetarklasskroppar och funktionshindrade kroppar framställs ofta på ett sätt som väcker motvilja och medömkan.

Trots att Trotzig är fiende till vanans språk verkar hon ibland obekymrad av vanans blick på utsatta kroppar. Det är en stötesten i hennes författarskap. När man läst ännu en berättelse om de utsatta undrar man om det verkligen är rättvist att tillskriva dessa människor total språklöshet. Finns ingen som har tillgång till något levande inuti sig?

Vår samtids oförsonliga klimat kräver ofta att man tar ställning – hyllar eller fördömer en författare helt och hållet. Men detta är ett misstag. Vi måste kunna bejaka något vi samtidigt kan invända mot. Jag har aldrig känt mig likgiltig, uttråkad eller mästrad av Birgitta Trotzig, vilket är ett underbart tecken för en mänsklig författare.

Det enda sättet att förstå Trotzigs skildringar är att läsa hennes antropologi som en kristologi. Varje kropp som gestaltas i sitt elände blir en bild av Kristi kropp. Den nedersta blir i själva verket den högsta. Allt sker i en messiansk kontext, där offret görs frånstötande medan förövaren med sin ynkliga skuldkänsla skapar identifikation.

Trots anklagelser om att vara mörk och dyster, finns nåden i Trotzigs författarskap. Den är sällsynt, nästan försvinnande bland skildringar av sexuellt våld och övergrepp, men den finns där som en viskning om kropparnas verkliga liv, bortom det förvrängda och stympade.

”Det är absolut okristet att tala om rikshelgedomar. Kristendomen är internationell”, sa Trotzig i en intervju 1998. Hon skulle sannolikt invända mot samtidens kristna nationalism och gränsfixering. När jag läser Trotzig tänker jag att det bara går att lita på kristna som revolterar mot kristendomen – som ifrågasätter dess privilegier och säger ”inte i mitt namn” som svar på blodiga övergrepp.

Men det handlar också om att urskilja det blasfemiska i sig själv, som i romanen ”Sveket”, där Trotzig gestaltar hur människan är beredd att förråda kärleken så snart hon har den framför ögonen.

”Varje förhållande till en människa återger vad mitt förhållande till Gud är”, skrev Trotzig. Det är kompromisslöst men inte strängt – det bara är så. Lika enkelt och svårt som hennes nyktra läsning av kristendomens sakrament: ”Denna rit och detta bröd är näringen för att hålla sig på benen och inte vara så elak.”