Erik Larsson: Misstron mot medier har blivit en affärsmöjlighet

I svenska mediers korsdrag: När mediekritik blir en affärsmodell

Det är viktigt att poängtera att mediekritik är grundläggande för ett sunt medielandskap. Saklig kritik mot medier är både relevant och nödvändig. Men under de senaste åren har vi kunnat observera hur denna kritik allt oftare formas till politiska verktyg och affärsmodeller snarare än konstruktiva granskningar.

Det har blivit påfallande vanligt att etablerade institutioner och mediekanaler avfärdas som elitistiska eller styrda av dolda agendor. Ett tydligt exempel är när Elon Musk nyligen reagerade på ett åtal i Frankrike genom att anklaga åklagaren för att vara ”en marionett för vänster-NGO:er”.

Musks systematiska kritik mot traditionella medier är ingen isolerad företeelse. Världens rikaste man ägnar i genomsnitt tid åt att kritisera medier tre gånger om dagen på sin egen plattform X. Detta sker parallellt med att stater som Ryssland och Kina investerar betydande resurser i att förstärka samhällskonflikter och underminera förtroendet för etablerade mediekanaler.

Misstron mot traditionella medier har utvecklats till en lukrativ affärsmöjlighet. I Frankrike driver miljardären Vincent Bolloré, som har nära kopplingar till den franska extremhögern, flera mediebolag vars huvudsakliga verksamhet inkluderar systematisk smutskastning av etablerade medier och organisationer som Reportrar utan gränser.

I USA ser vi liknande mönster med Fox News och Lindell TV – den senare startades av entreprenören Mike Lindell med uttalat syfte att erbjuda ”patriotisk bevakning”. Storbritannien har GB News, och även i Sverige växer liknande medieaktörer fram.

När samhällen polariseras blir kritiken mot etablerade medier som SVT, DN och BBC en integrerad del av nya medieaktörers produkt – något som driver digital prenumerationsförsäljning. I vissa fall handlar kritiken även om att försvaga konkurrenter. Som i fallet med Vincent Bolloré i Frankrike, där kritiken mot etablerade medier används strategiskt för att utvidga marknaden för hans egen kanal CNews.

Samma logik driver flera techinvesterares mediekritik. De vill styra innehållsflödet till sina egna plattformar. Det är ingen tillfällighet att många som investerar i nya medieprojekt kommer från tekniksektorn. Dessa aktörer är skickliga på att utnyttja ny teknologi och betraktar medier ur ett annorlunda perspektiv, där de aktivt söker efter lönsamma nischer.

För dessa aktörer är förmågan att identifiera och exploatera samhälleliga konfliktytor ofta viktigare än att presentera balanserade analyser. Det handlar mindre om journalistik i traditionell bemärkelse och mer om att kapitalisera på polarisering och misstro.

Denna utveckling sammanfaller perfekt med rysk informationspåverkan, som systematiskt arbetar för att förstärka samhällskonflikter. Under 1970-talet stödde Sovjetunionen vänstern och fredsrörelsen; idag riktas stödet främst mot högerextrema rörelser. Den avgörande skillnaden mellan då och nu ligger i skalan och hastigheten – dagens globala informationssystem och teknologiska utveckling möjliggör massproduktion av innehåll och åsikter i en tidigare otänkbar omfattning.

För gemene man blir det allt viktigare att förstå vilka intressen som ligger bakom framväxten av nya medieaktörer. Är det företagare med ekonomiska intressen i Ryssland? Är det techföretag med egna agendor? Eller är det aktörer som genuint värnar om yttrandefrihet och journalistikens grundläggande principer?

I en tid då mediekritik förvandlats från demokratiskt verktyg till strategisk affärsmodell blir källkritik och medvetenhet om medielandskapets förändrade spelregler allt viktigare för att navigera i informationsflödet.