Eva af Geijerstam: Alexander Kluge banade väg för den tyska vågen

Efter nära sex decennier av konstnärskap har den tyska filmskaparen och intellektuelle Alexander Kluge gått ur tiden. Som en av grundarna till den nya tyska filmen har hans bidrag till europeisk filmkonst och kulturliv varit omfattande och djupgående.

Sensommaren 1966 packade Kluge sin Volkswagen Bubbla full med filmrullar och reste från München till Venedigfestivalen med sin första långfilm ”Anita G. Flicka utan förflutet”. Det blev startskottet för en enastående karriär som skulle spänna över mer än ett halvt sekel.

Kluge var redan då en mångsidig intellektuell. Med en juristexamen och doktorsavhandling om ”Universitetens självförvaltning” i bagaget hade han även studerat kyrkomusik, historia och praktiserat hos den legendariska regissören Fritz Lang innan han själv började göra film.

Hans tidiga verk visade redan då hans förmåga att dissekera Tysklands komplicerade historia. I kortfilmen ”Brutalitet i sten. Gårdagens evighet” från 1961 analyserade han nazismens arkitektur med dess rigida formspråk och storskalighet, samtidigt som han använde citat ur Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss minnen för att visa kopplingen mellan arkitektur och fascistisk ideologi.

Några år senare kom ”Porträtt av en skyddstillsyn” (1964), en dokumentär om en före detta polis som tjänat ”under sex olika regeringar” – från baltiska frikårer till nazismen. Detta tema om blind lydnad skulle återkomma i flera av hans filmer, bland annat i ”Den starke Ferdinand” (1976).

Men det var som en av arkitekterna bakom det banbrytande Oberhausen-manifestet 1962 som Kluge verkligen satte sin prägel på den europeiska filmhistorien. Manifestet utmanade ”Opas Kino” – den nazistiska filmtraditionen – och efterkrigstidens kollektiva minnesförlust i Västtyskland. Detta blev födelsen för ”Den nya tyska filmen” som skulle inkludera regissörer som Werner Herzog, Rainer Werner Fassbinder, Wim Wenders och Margareth von Trotta.

Kluge var både arkeolog och visionär i sitt filmiska uttryck. Hans produktion var enorm – cirka 120 filmer – och sträckte sig från spelfilmer och dokumentärer till experimentella essäfilmer. Han var inte bara regissör utan även författare, filosof, lärare och essäist med en distinkt humoristisk ådra som särskilt märktes i hans satiriska fejkdokumentärer.

Efter sin första resa till Venedig återvände Kluge dit med ”Artisterna i cirkuskupolen: Rådlösa” (1968) och belönades med festivalens främsta utmärkelse, Guldlejonet. Detta cementerade hans position inom den europeiska filmkonsten.

Även efter Tysklands återförening förblev Kluge en aktiv kulturpersonlighet. Han fortsatte skriva och filma in i det sista, de senare åren främst som producent. Hans filosofiska studiosamtal med kollegan Oskar Negt – båda utbildade under Frankfurtskolans Theodor Adorno – representerade en intellektuell diskursnivå som sällan ses i modern television.

Kluges tankevärldar var förankrade i både antistalinism och antikapitalism, influenser från Frankfurtskolan som han omsatte till filmisk praktik. Ett exempel är hans ambitiösa projekt ”Nachrichten aus der ideologischen Antike / Eisensteins Kapital” (2008), där han utforskade frågan om hur man skulle kunna filmatisera Karl Marx ”Kapitalet” – ett projekt som den sovjetiska regissören Sergej Eisenstein hade brottats med redan på 1920-talet.

Trots de ofta tunga ämnena han behandlade – från operans dramaturgi till krig, fred och politiska frågor i Tyskland – var Kluge känd för sin frispråkiga humor och sitt karakteristiska skratt. Hans förmåga att granska komplexa ämnen skarpsinnigt och okonventionellt, alltid med historisk medvetenhet, gjorde honom till en unik röst i det tyska kulturlivet.

Alexander Kluge föddes 1932 i Tyskland och byggde en anmärkningsvärd karriär som ledande intellektuell samhällskritiker och filmskapare. Förutom de tidigare nämnda verken regisserade han även kollektivfilmen ”Tysk höst” (1978) om terrorhändelser i Tyskland, i samarbete med andra framstående tyska regissörer som Rainer Werner Fassbinder, Edgar Reitz och Volker Schlöndorff, samt ”Den blinde regissören” (1985).

Kluges bortgång innebär slutet på en era för tysk film och intellektuellt liv – en röst som kommer att vara djupt saknad i den europeiska kulturdebatten.