Flanören: Det är lönlöst, samhället kommer att nå dem ändå

Synen på barns digitala konsumtion väcker starka känslor hos föräldrar

I somras befann jag mig på ett flygplan på väg hem från semestern tillsammans med min familj och mina föräldrar. Från min plats fick jag syn på något som omedelbart fick mitt hjärta att slå snabbare – min mamma hade tagit fram sin Nintendo Switch och låtit min treåring spela på den.

Pulsen steg märkbart och jag kände mig till och med lätt yr. Under de kommande femton minuterna tvingades jag med sammanbiten min låtsas vara oberörd över denna korta stund av skärmtid. Att uttrycka min oro skulle ha framställt mig som överdriven och töntig, så jag återvände till min fysiska bok utan att säga något.

Egentligen har jag inget principiellt motstånd mot skärmtid för mina barn. Särskilda tv-program eller att använda en ordbehandlare på datorn känns acceptabelt. Men portabla enheter, särskilt surfplattor, framkallar så starka känslomässiga reaktioner hos mig att jag nästan känner mig tvungen att gömma dem för barnen.

Min rädsla är att om man väl öppnar den digitala dörren kommer det inte dröja länge innan barnen börjar konsumera så kallat ”brainrot-innehåll” eller ännu värre – innehåll från olika Youtube-profiler riktade mot barn.

Samtidigt är jag medveten om att min inställning är orealistisk. Även om jag anser att majoriteten av digitalt innehåll riktat till barn är av låg kvalitet, är det omöjligt att helt utestänga dem från den moderna digitala världen. Det svåra ligger i att hitta rätt balans och att kontrollera min känslomässiga reaktion – till och med när min dotter bara frågar om hon kan få se bilder jag tagit på henne med min telefon.

Min fru påpekar ofta att jag har en snobbig inställning och endast vill att våra barn ska konsumera kultur med högt eller åtminstone acceptabelt kulturellt värde. Men min djupare oro handlar egentligen om att jag inte vill att mina barn ska utveckla samma digitala vanor som jag själv har – att slösa värdefull tid på sociala medier och internetforum istället för mer meningsfulla aktiviteter.

I grund och botten inser jag att mina försök att begränsa barnens digitala exponering troligen är förgäves. Det omgivande samhället påverkar dem oavsett mina ansträngningar. För några dagar sedan hörde jag min treåring plötsligt ropa ”six seven” – en uppenbar referens till en låt och ett internetfenomen som hon måste ha snappat upp någonstans.

För att lugna mig själv försöker jag minnas att jag själv var ett stort fan av Dr Bombay som barn, och ändå blev jag till slut en någorlunda välfungerande vuxen. Kanske behöver jag inte oroa mig så mycket trots allt.

Denna spänning mellan önskan att skydda barn från digital överstimulering och insikten att den digitala världen är en ofrånkomlig del av dagens samhälle är något många föräldrar kan känna igen sig i. Experternas rekommendationer har varierat genom åren, men allt fler betonar nu vikten av kvaliteten på det digitala innehållet snarare än den exakta skärmtiden.

Studier visar att barn som konsumerar interaktivt och pedagogiskt digitalt innehåll tillsammans med föräldrar kan dra nytta av teknologin. Samtidigt finns en växande oro över hur algoritmer på sociala medier och videoplattformar påverkar barns koncentrationsförmåga och mentala hälsa.

För många familjer handlar det om att hitta en balans – att varken demonisera teknologi helt eller överlämna kontrollen till digitala plattformar. Många barnpsykologer rekommenderar tydliga gränser för skärmtid, prioritering av gemensamma aktiviteter och ett aktivt samtal med barnen om innehållet de konsumerar.

Oavsett hur man väljer att hantera skärmtiden är det tydligt att frågan fortsätter att väcka starka känslor hos föräldrar som navigerar i ett allt mer digitaliserat samhälle.