Den svenske religionsvetaren Per Faxneld tar steget in i skönlitteraturen med sin debutroman som utspelar sig i det tidiga 1900-talets Sverige. Berättelsen följer den unga folkminnesforskaren Edda som lämnar akademiska kretsar i Uppsala för att bege sig till Jämtlands avlägsna bygder. Hennes uppdrag är att spåra en mytomspunnen svartkonstbok, ett föremål som länge fascinerat både forskare och vidskepliga människor.
I romanen målas en detaljrik bild upp av 1920-talets Sverige, där modernitetens framfart kontrasteras mot landsbygdens äldre traditioner och trosföreställningar. Edda befinner sig i skärningspunkten mellan dessa två världar – å ena sidan den akademiska miljön med dess vetenskapliga metoder, å andra sidan en värld där folktro och övernaturliga föreställningar fortfarande har ett starkt fäste.
Faxneld, som till vardags är docent i religionshistoria vid Stockholms universitet, utnyttjar skickligt sina omfattande kunskaper om svensk folktro och ockultism. Hans akademiska bakgrund märks i de trovärdiga skildringarna av dåtidens forskarmiljö och i detaljerna kring folkloristiska föreställningar som präglat den svenska landsbygden.
När Edda anländer till Jämtland möts hon av en bygd där modernitetens vindar knappt börjat blåsa. Lokalbefolkningens inställning till hennes forskning är ambivalent – vissa är hjälpsamma medan andra betraktar hennes intresse för bygdens mörka hemligheter med misstänksamhet. Genom möten med olika karaktärer framträder en komplex bild av en bygd i förändring, där gamla sedvänjor och trosföreställningar sakta trängs undan.
Svartkonstböcker, eller så kallade svartkonst-böcker, var handskrivna samlingar med magiska formler, besvärjelser och recept som cirkulerade på den svenska landsbygden fram till början av 1900-talet. De innehöll anvisningar för allt från att bota sjukdomar till att skada fiender eller framkalla kärlek. I romanen fungerar svartkonstboken som en portal till en äldre världsuppfattning, där gränsen mellan naturligt och övernaturligt var mer flytande.
Under sin vistelse i Jämtland tvingas Edda ompröva sina vetenskapliga antaganden. Det som började som en akademisk insamlingsresa utvecklas till en personlig resa där hennes rationella världsbild utmanas. Mötet med lokalbefolkningen och deras berättelser väcker frågor om gränsen mellan vidskepelse och kunskap – vad är egentligen sant och vem har rätt att definiera verkligheten?
Samtidigt skildrar romanen den framväxande folkminnesforskningen i Sverige. Under 1920-talet pågick ett intensivt arbete med att dokumentera allmogekultur och folktraditioner innan de försvann i moderniseringens spår. Folkminnesarkiv byggdes upp och forskare reste land och rike runt för att samla in sagor, sägner, besvärjelser och beskrivningar av sedvänjor. Eddas resa speglar denna verkliga historiska rörelse.
Faxnelds roman berör också kvinnans ställning i det tidiga 1900-talets akademiska värld. Som kvinnlig forskare möter Edda motstånd och fördomsfulla attityder, både från kollegor i Uppsala och från personer hon träffar under sin resa. Hennes strävan att bli tagen på allvar som vetenskapsperson utgör ett viktigt tema i berättelsen.
Genom att väva samman historiska fakta med fiktion skapar Faxneld en berättelse som både underhåller och bildar. Läsaren får inblick i en period då Sverige befann sig i en brytningstid – mellan tradition och modernitet, mellan vidskepelse och vetenskap. Romanen fungerar som en påminnelse om att vårt rationella, moderna samhälle har rötter i en äldre föreställningsvärld som kanske inte är så avlägsen som vi ofta föreställer oss.
Kritiker har uppmärksammat hur Faxneld lyckas förena sin akademiska expertis med litterära kvaliteter. Han beskriver den jämtländska landsbygden med poetisk precision samtidigt som han redogör för folkloristiska detaljer med en forskares noggrannhet. Resultatet är en roman som både lockar till läsning genom sin spännande intrig och bidrar till förståelsen av Sveriges kulturhistoria.
