Nobelpristagare: Stjärnglans som snabbt förbleknar

Den som kliver in i en svensk bokhandel och frågar efter böcker av Władysław Stanisław Reymont, Eugenio Montale eller Gao Xingjian hänvisas snabbt till närmaste bibliotek. På biblioteket är man i de flesta fall tvungen att beställa upp deras böcker ur magasinet. Böckernas ålder och den låga utlåningen har förpassat dem dit.

Man behöver inte exemplifiera med pristagare som har 100, 50 eller 25 år på nacken för att konstatera att attraktionskraften hos en Nobelpristagare inte är beständig.

Sedan år 2020 publicerar Sveriges Författarfond utlåningsstatistik från de senaste fem åren över de senaste 20 årens Nobelpristagare. Statistiken är en biprodukt som uppstår när de sammanställer sina listor över biblioteksersättning till svenska och utländska författare.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Året en författare prisas skjuter intresset i höjden bland låntagarna, för att kulminera året därpå. Därefter sjunker intresset dramatiskt. Den senaste statistiken, publicerad i oktober 2024, visar till exempel att 2020 års pristagare Louise Glück gick från under 2 000 utlån 2019 till 19 129 utlån 2021, för att 2023 störtdyka till 9 409 utlån.

Herta Müller (prisad 2009), Jean-Marie Gustave Le Clézio (prisad 2008) och Harold Pinter (prisad 2005) var alla tre nere på under 2 000 utlån på svenska folk- och skolbibliotek år 2023. För att få perspektiv kan man nämna att den författare som kom sist på listan över de 200 mest utlånade författarna i Sverige 2023 hade över 75 000 utlån.

Snarare än att Nobelpriset skapar odödliga författarskap som ständigt hittar nya läsare tycks det alltså handla om att det ger författarna deras stund i strålkastarljuset.

– Inget kan jämföras med ett Nobelpris, men sanningen är att den stora publiken försvinner fort, konstaterar förläggaren Elisabeth Grate.

Med två Nobelpristagare i sitt författarstall vet Elisabeth Grate vad hon pratar om.

– Det är en enorm uppmärksamhet när priset tillkännages i oktober och vinnarens böcker blir givna julklappar i december, men i januari är det i princip som vanligt igen, säger hon.

Inte nog med att intresset för Nobelpristagarna snabbt falnar bland bokköparna, de flesta läsare nöjer sig också med att köpa en av deras böcker.

– När Le Clézio fick priset 2008 fick jag ett gott råd som jag inte lyssnade på: satsa på en titel. Jag sitter fortfarande på böcker som jag tryckte upp då, säger Elisabeth Grate.

Nästa gång det var dags att korka upp champagnen hade hon lärt sig av sina misstag. När Patrick Modiano fick priset 2014 satsade hon på romanen ”Lilla smycket”.

– Från att ha sålt ett tiotal exemplar i pocket under början av året var vi efter priset uppe i tiotusentals, säger Elisabeth Grate.

Per Bergström som driver förlaget Rámus fick samma råd när Louise Glück prisades 2020.

– Glück är vår mest sålda författare och ”Vild iris” som vi hade gett ut några månader innan hon fick priset står för hälften av den försäljningen, säger han.

Medvetna om att fönstret snart skulle stängas skyndade Rámus hösten 2020 på med utgivningen av ”Meadowlands” som de fick ut lagom till julhandeln.

– Det är anmärkningsvärt hur stort förtroende svenskarna har för Svenska Akademiens omdöme, säger Per Bergström.

Men det finns också Nobelpristagare som behåller sin attraktionskraft över tid. Sveriges Författarfond publicerar även statistik över det senaste årets 20 mest utlånade Nobelpristagare, och på listan hittade man 2024 bland andra John Steinbeck (prisad 1962), Albert Camus (prisad 1957), Ernest Hemingway (prisad 1954) och Selma Lagerlöf (1909).

Litteraturvetaren Paul Tenngart, aktuell med den historiska exposén ”Det litterära Nobelpriset”, tror att man kan tala om flera olika kategorier av Nobelpristagare. Dels finns författarna vars böcker tack vare Nobelpriset i dag betraktas som klassiker.

– Ta Steinbeck som exempel, när han fick priset 1962 var han inte en författare på allas läppar, tvärtom ansågs han vara på nedgång. Han fick en skjuts av priset som gjorde att hans böcker i dag är klassiker som läses och kommer i nya utgåvor, säger han.

I den andra kategorin finns författarna för vilka Nobelpriset varken gjort till eller från.

– Det är författare som helt enkelt är stora. Thomas Mann är ett exempel på internationell nivå och Selma Lagerlöf ett på nationell nivå. De hade med stor sannolikhet haft samma status i dag även om de inte hade prisats, säger Paul Tenngart.

Sist men inte minst finns kategorin författare som vi minns enbart för att de fick Nobelpriset. Enligt Paul Tenngart är det den kategorin som kanske säger mest om prisets kraft.

– De må vara bortglömda i den mening att deras böcker inte blir lästa men det är inget emot hur bortglömda de flesta författare från samma tid är. I den normala historieskrivningen skulle de vara fullständigt bortglömda. Så på sätt och vis är priset en samtidskanonisering som får en långsiktig effekt, säger han.

Även om Nobelpristagarna i litteratur för majoriteten av läsarna är något av ett engångsligg så ser förläggarna ett värde i att fortsätta förvalta författarskapen.

– Det är klart att försäljningen inte kan jämföras med första året, men Glücks böcker säljer fortfarande mycket bättre än en genomsnittlig översatt lyrikbok, säger Per Bergström.

Rámus har fortsatt ge ut Glück, som gick bort 2023, och flera böcker är på gång.

Elisabeth Grate har även hon fortsatt att ge ut sina Nobelpristagare parallellt med vad hon hoppas ska bli framtida vinnare. Så sent som i fjol gav hon ut Modianos ”Dansösen”.

– Men några större försäljningssiffror är det inte, säger hon.

Man ska dock inte stirra sig blind på de svenska läsarna, menar Per Bergström. I sina respektive hemländer förblir pristagarna ofta stjärnor också när världen vänt bort blicken.

– När Island tog emot statsbesök ingick länge att träffa Laxness (prisad 1955) och på Balkan är man fortfarande väldigt stolta över Ivo Andrić (prisad 1961), säger han.

Han påpekar också att Nobelpristagarna med jämna mellanrum ”liksom dyker upp”. Nyligen låg Wisława Szymborska (prisad 1996) på DN:s boklista i fyra veckor med ”Dikter 1945-2002”.

– Och på Tranströmerbiblioteket i Stockholm uppmärksammar man nu i dagarna att det är 30 år sedan Seamus Heaney fick priset, säger Per Bergström.