Kritiker i filmvärlden: hatade, hånade och hämnade

”Kritiker är också soldater. Problemet är bara att de skjuter på sina egna.” Detta citat, som tillskrivs den franske regissören Jean-Luc Godard, fångar den spända relation som länge funnits mellan kulturskapare och kritiker.

Redan på 1800-talet uttryckte författaren Charles Baudelaire sin avsky för kritikerskrået med de bevingade orden: ”Om man frågar en konstnär vad han tycker om kritiker, svarar han att det är som att fråga en lyktstolpe vad den tycker om hundar.”

Det är naturligtvis förståeligt att filmskapare vill slå tillbaka mot kritiker efter en negativ recension. Ändå är det förvånansvärt få som öppet går i svaromål. Detta är antagligen klokt, eftersom det är svårt att argumentera mot en åsikt, även om man kan diskutera hur den framförs.

Istället väljer många regissörer och manusförfattare att baka in sin kritik av kritiker i sina verk. Ett färskt exempel är Hannes Holms julfilm ”Regnmannen”, där Robert Gustafsson spelar en avdankad teaterregissör vid namn Lill-Bergman som tidigare blivit hårt åtgången av en framstående kritiker. När hans dotter ser en gammal recension och tycker synd om fadern, avfärdar han kritikern med orden: ”Han kan inte hjälpa att han föddes utan hjärna”.

Ett annat exempel är den ryska filmatiseringen av Michail Bulgakovs klassiker ”Mästaren och Margarita”, som hade svensk biopremiär i december 2025. Filmen inleds med en scen där Margarita fullständigt förstör kritikern Latunskis lägenhet efter att han sågat hennes älskares pjäs. I detta fall har kritikern en särskilt maktfull position – som anställd av den sovjetiska staten kan hans omdömen inte bara krossa karriärer utan även skicka människor i fängelse.

En mer humoristisk variant av kritikerförakt hittar vi i Ron Howards fantasyfilm ”Willow” (1988), skriven av George Lucas. Filmens ärkeskurk heter General Kael, uppkallad efter den legendariska amerikanska filmkritikern Pauline Kael. Lucas och Howard nöjde sig inte med detta utan gav filmens tvåhövdade monster namnet ”Eborsisk”, bildat av namnen på kritikerna Roger Ebert och Gene Siskel – kända för sina upp- eller nervända tummar i amerikansk TV.

Quentin Tarantino, själv en stor filmälskare, ger kritikerkåren en något mildare behandling i ”Inglourious Basterds” (2009). Där spelar Michael Fassbender en brittisk underrättelseagent som i det civila är filmrecensent. Hans filmiska kunskaper kommer till nytta när han ska infiltrera nazisterna. Visserligen slutar det med att han blir dödad, men i Tarantinos filmer är det knappast ovanligt att karaktärer dör.

Ett intressant faktum är att Tarantino döpt Fassbenders karaktär till Hicox, en finurlig referens till regissören Douglas Hickox som gjorde den bisarra lågbudgetfilmen ”Theater of blood” (1973). I denna film tar en teateraktör gruvlig hämnd på sina kritiker genom att mörda dem, en efter en, med våld inspirerat av Shakespeares pjäser.

Woody Allens ”Annie Hall” (1977) innehåller en av de mest intelligenta scenerna på temat. Allen bryter den fjärde väggen och talar direkt till publiken medan han och Annie (Diane Keaton) står i biokö bakom en pretentiös kultursnobb. När denne börjar racka ner på Allens favoritregissörer, som Federico Fellini, drivs hans karaktär till vansinne.

M. Night Shyamalan går längre i ”Lady in the water” (2006), där han förstärker bilden av kritikern som en egocentrerad ensling med social fobi. Filmen handlar om ett gäng grannar som försöker rädda en sjöjungfru som hamnat i deras pool. En filmkritiker i huset nästan orsakar sjöjungfruns död och blir vederbörligen straffad. Symboliken är knappast subtil – sjöjungfrun heter dessutom ”Story”.

Inte ens barnfilm går fri från kritikerförakt. I den animerade filmen ”Råttatouille” (2007) figurerar krogkritikern Anton Ego, vars vampyrlika utseende och vassa penna skrämmer krogbranschen. Men även han mjuknar när han får uppleva huvudkaraktären Remys extraordinära matlagning.

En mer nyanserad bild ges i det historiska dramat ”The critic” (2024), där Ian McKellen spelar en skoningslös teaterkritiker i 1930-talets London. Genom en monolog förstår vi att det är hans passion för teater som gjort honom till en hård domare, som känner sig sviken när scenen ”invaderas av charlataner”.

Kritikern framställs alltså, när hen överhuvudtaget erkänns i filmer, ofta som en anal typ som regelbundet dödas eller hamnar i problem. Det är naturligt att kreativa personer blir upprörda över negativ kritik mot verk de arbetat med i åratal. Men kritiker skriver inte för skaparnas skull, utan för publikens.

Filmkritikens grundläggande uppgift är en form av konsumentjournalistik – att varna för undermåliga produkter och framför allt hylla det motsatta: Verk som stimulerar tanken och känslorna, eller bara underhåller på ett egenartade sätt. Trots alla fyndiga formuleringar från Godard och Baudelaire handlar filmkritik i grunden om en djup kärlek till mediet och en önskan att förkunna om dess storhet.