Gängmentalitet i språket – från kriminella till clementiner
I den svenska vardagsdiskursen har ordet ”gäng” genomgått en anmärkningsvärd förändring under de senaste åren. Vad som en gång i tiden främst syftade på grupper av potentiellt hotfulla ungdomar har nu blivit ett universellt begrepp för nästan vilken samling objekt som helst.
Traditionellt har ett gäng avsett en samling individer – vanligtvis yngre män – som genom sitt uppträdande ingav en viss försiktighet hos omgivningen. Det handlade om ett följe, en liga, ett band, eller kanske en hop av människor vars gemensamma närvaro signalerade potentiell fara eller åtminstone ett behov av vaksamhet.
Men under de senaste åren har termen tappat mycket av sin ursprungliga mänskliga anknytning. Allt fler ogenomtänkta användningar av begreppet har smugit sig in i det svenska språket, inte minst i etablerade medier som Dagens Nyheter.
Under bara det senaste halvåret har ”gäng” använts i de mest oväntade sammanhang. Plötsligt talas det om ”ett gäng skulpturer”, ”ett gäng parningsvilliga gorillor” och till och med ”ett gäng berusade gengångare”. I litteratursammanhang möter vi ”ett gäng böcker”, i naturen ”ett gäng trutar” och i lekrummet ”ett gäng små klossar”.
Vissa användningar av ordet känns fortfarande rimliga. ”Ett gäng brandmän” faller inom ramen för ordets traditionella betydelse, liksom ”ett gäng oljeborrare” – även om de senare knappast utgör något hot förrän de potentiellt skulle börja borra i bankvalv. ”Ett gäng hackare” framför sina datorer och ”ett gäng lurendrejare” som via telefon försöker lura pensionärer på deras besparingar håller sig också inom en rimlig användning av begreppet.
Men hur är det med ”ett gäng clementiner”, ”ett gäng höbalar” eller ”ett gäng med får”? Dessa exempel från förra årets medietexter illustrerar hur långt begreppet har töjts. Lika märkliga är ”ett gäng tydliga hittar” inom musik, ”ett gäng lag” inom fotboll, ”ett gäng länder” inom geografi och ”ett gäng småkonflikter” inom politik.
Särskilt anmärkningsvärt blir det när journalister refererar till ”ett gäng medelstora abborrar”, ”ett gäng provdockor”, ”ett gäng dokument”, ”ett gäng begagnade cd-skivor”, ”ett gäng hästar”, ”ett gäng glasögonormar” och ”ett gäng grävlingar”. Det verkar som om allt numera kan bilda ett gäng – från t-shirts till ospecificerade matlådor.
Parallellt med denna gängexplosion har det skett en liknande utveckling med ordet ”krispig”. Detta adjektiv, som traditionellt beskrivit mat med en viss spröd textur, används numera till allt från ”krispig sallad” och ”krispig panering” till ”krispig gurka”, ”krispigt äpple”, ”krispigt fläsk”, ”krispigt isterbandsfräs”, ”krispig svål” och ”krispig topping”.
Men det stannar inte vid mat. Nu beskrivs även drycker som ”krispigt vin”, kläder som ”krispig skjorta”, musikgenrer som ”krispig soul”, naturfenomen som ”krispig snö”, ”krispig ton av is”, ”krispigt väder”, och ”krispigt gryningsljus”. Till och med abstrakta koncept som ”krispig nyenkelhet”, ”krispig regi” och ”krispigt citat” har dykt upp i språket, för att inte tala om ”Beethovens sjunde symfoni i pigg och krispig tolkning”.
Denna språkliga utveckling, där ord förlorar sin specifika betydelse och blir allt vagare, är ett fenomen som drabbar många språk, men kanske särskilt svenskan med dess tendens att snabbt adoptera trendiga uttryck. När traditionella ord som ”gäng” och ”krispig” används i allt vidare bemärkelse urholkas språkets precision – ett exempel på hur språklig slapphet smyger sig in även i etablerade publikationer.
Vad nästa trend blir återstår att se, men tills vidare får vi acceptera att vi lever i en värld där både clementiner och grävlingar tydligen kan bilda gäng, och där nästan allt kan beskrivas som krispigt.
