Gabriel Zetterström: Regeringen har gjort skamlösheten till sitt signum

I Sveriges politiska landskap har ännu ett blad vänts i och med Liberalernas senaste strategiförändring. Den symboliska kramen mellan Liberalernas partiledare Simona Mohamsson och Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson under fredagen har snabbt blivit en historisk markör för den pågående ompositioneringen inom svensk borgerlighet.

Händelsen följdes av Mohamssons uppmärksammade framträdande i SVT:s ”Agenda”, där kritiker menar att partiledaren konsekvent undvek att ge konkreta svar på de frågor som ställdes. Detta har väckt starka reaktioner inom det egna partiet, där flera profiler uttryckt sitt missnöje över den nya kursen.

Särskilt anmärkningsvärt är att Liberalernas närmande till Sverigedemokraterna kommer bara månader efter att Mohamsson uttalat löften om att SD inte skulle få ministerposter. Denna kovändning påminner om tidigare uttalanden från den liberala partiprofilen Johan Pehrson, som en gång yttrade att politiker säger en sak före valet och en annan efteråt.

För politiska bedömare är utvecklingen knappast överraskande. Liberalerna har sedan Tidöavtalets tillkomst varit med om att administrera en politik som till stora delar influerats av Sverigedemokraternas prioriteringar. Det som nu sker är snarare en formalisering av ett samarbete som i praktiken pågått under längre tid.

Samtidigt har regeringens kommunikationsstrategi kring kontroversiella frågor väckt kritisk uppmärksamhet. Ett belysande exempel är hanteringen av det så kallade ”Hitleräpple-målet”, där en person nyligen dömdes för att ha skickat äpplen med påmålade Hitlerporträtt till migrationsminister Johan Forssell. Ironiskt nog framkom det att Forssell själv, under sin tid som ordförande för Moderata ungdomsförbundet 2004, skickade ett avsågat fejkat hästhuvud till dåvarande ordföranden för fackförbundet Byggnads.

När Forssell konfronterades med denna jämförelse i en intervju med TV4 avfärdade han likheterna och hävdade att situationerna inte kunde jämföras. Denna typ av hantering är symptomatisk för hur regeringen bemöter kritik, menar politiska kommentatorer.

Ett annat exempel på denna selektiva hållning var när Johan Forssells son kopplades till den högerextrema grupperingen Aktivklubb. Statsminister Ulf Kristersson försvarade då situationen genom att beskriva det som att sonen hamnat i ”dåligt sällskap”, en formulering som många ansåg förminska allvaret i kopplingarna till en organisation med tydliga nazistiska förtecken. Särskilt anmärkningsvärt blev detta mot bakgrund av regeringens annars hårda retorik kring ungdomskriminalitet, där man bland annat förespråkat strängare straff för unga lagöverträdare.

Denna dubbla måttstock har enligt flera bedömare bidragit till ett förändrat politiskt samtalsklimat i Sverige. Efter snart fyra år med Tidöavtalet som politisk grund har den svenska högern etablerat vad vissa kallar ett ”formuleringsprivilegium” i den offentliga debatten. Detta kan enligt kritiker skapa utrymme för organisationer med extrema åsikter att växa, särskilt när delar av dessa åsikter delas av partier inom det nuvarande regeringsunderlaget.

Det som tidigare utgjorde röda linjer i svensk politik har gradvis omförhandlats. Liberalernas omfamning av Sverigedemokraterna, bokstavligt talat genom Mohamssons och Åkessons kram, representerar ytterligare ett steg i denna utveckling som fundamentalt förändrar det politiska landskapet i Sverige.

I denna kontext fortsätter den politiska debatten att polariseras, och vad som tidigare ansågs otänkbart blir steg för steg normaliserat i ett politiskt klimat där gränser kontinuerligt omdefinieras och förflyttas. Vad detta innebär för Sveriges demokratiska institutioner och politiska kultur på längre sikt återstår att se.