Den återupptäckta rösten: Gabriele Tergits episka skildring av judiskt liv i Berlin

När Elise Hirschmann på 1920-talet började skriva för Berlins tidningar, främst den radikala Berliner Tageblatt, tog hon författarnamnet Gabriele Tergit. Hon gjorde sig snabbt ett namn genom sina träffsäkra rättegångsrapporter, kännetecknade av en distinkt stil med ironiska och sarkastiska inslag.

1926 publicerade hon den satiriska romanen om kabarésångaren ”Käsebiers” uppgång och fall, en berättelse som lika mycket handlade om tidningsredaktionerna som om kabarélivet. Den blev en framgång bland berlinarna som uppskattade att läsa skvaller om sin egen stad och sig själva.

Tergit föddes 1894 i en judisk familj där fadern drev en fabrik som senare började tillverka bilar. Familjen var väl integrerad i det tyska samhället, höll fast vid liberala traditioner men bibehöll judiska sedvänjor. Hon studerade vid universitet och doktorerade i historia 1925, men hade samtidigt inlett sin journalistbana, delvis av ekonomiska skäl när Tyskland genomgick svåra ekonomiska prövningar efter kriget.

I början av 30-talet försämrades villkoren för den liberala pressen. När nazisterna tog makten 1933 knackade det en natt på Tergits dörr. Dagen därpå flydde hon till Prag och fortsatte sedan till Palestina där hon återförenades med sin familj. Hon trivdes dock inte där – hon ansåg att hon mötte samma rastänkande som hon flytt från och oroade sig för framtiden i mötet mellan judar och araber. 1938 flyttade familjen till London, där Tergit levde till sin död 1982.

Direkt efter flykten 1933 började hon arbeta på romanen ”Effingers” som blev klar 1948, men först publicerades 1951. Boken passerade i stort sett obemärkt förbi – judarna verkade inte intresserade av att läsa om den tysk-judiska assimilerade kultur Tergit beskrev, och tyskarna ville inte läsa om judisk kultur överhuvudtaget.

Tergit skrev ytterligare några romaner, bland annat en om ockupationsmakternas hantering av Berlin och en uppföljare till ”Effingers” med fokus på exil och Förintelsen. Det var först när ”Käsebier” återutgavs 1975 som Tergit började uppmärksammas på nytt. Ett urval av hennes tidningsartiklar har också publicerats, och 2019 klättrade en nyutgåva av ”Effingers” upp på den tyska bestsellerlistan.

”Effingers” är ett monumentalt verk på över 700 sidor. Romanen inleds med 17-årige Paul Effingers brev till sina föräldrar där han beskriver sitt slitsamma arbete i ett gjuteri. Den avslutas 146 kapitel senare när den 81-årige Paul, inför den förestående deportationen och döden, skriver till sina barn: ”Jag har trott på människans godhet. Det var mitt förfelade livs största misstag.”

Romanen skildrar familjen Effingers öde från 1880-talet till 1942. Paul har dottern Lotte, men tänker också på sina brorsbarnen Marianne och Erwin – den senare gift med Lotte. De har lyckats fly till Palestina, där Marianne finner mening i tillvaron medan Lotte och Erwin är skeptiska och längtar tillbaka till Europa.

Tergits verk är inte primärt en roman om nazisternas barbari eller Förintelsen, utan om familjeliv, traditioner och civilisation. Den handlar om välanpassade judiska familjer som talar tyska på berlinskt vis – inte om konverterade judar eller östjudar där jiddisch skulle höras.

Vi följer Paul som arbetar sig upp från gjuteriet till att starta en verkstad för skruvtillverkning och senare en bilfabrik där han tillverkar en folkbil, innan nazisterna driver ut honom. Hans bror Karl gifter sig in i societeten och blir del av bankirfamiljerna Goldschmidt och Oppner. Bröderna har rötter i en bayersk småstad där deras far är urmakare, och de besöker ibland föräldrarna vilket påminner dem om det ortodoxa judiska livet.

Romanen vecklar ut ett myller av karaktärer: dugliga och odugliga, de flesta välanpassade, några med konstnärsdrömmar eller motvilja mot det högborgerliga liv som eftersträvas. Den mest utvecklade karaktären är Pauls dotter Lotte, som gör skådespelarkarriär på 20-talet samtidigt som hon lever i ett turbulent äktenskap med Erwin – deras relation speglar det lössläppta livet i Berlins bohemkretsar.

Läsaren följer familjerna från det sena 1800-talets stabila tillväxt genom världskriget, hyperinflationen, depressionen på 20-talet, den framväxande nazismen och fram till slutet. Det är inte bara en familjeberättelse utan också en Berlinbiografi: gatorna, husen, trafiken, sällskapslivet och kulturlivet skildras ingående. Interiörerna får stort utrymme: heminredning, smycken, kläder, konst, attityder, adresser och matvanor beskrivs i detalj.

Till skillnad från Thomas Manns romaner om samma period, där karaktärerna grubblar och Tyskland skildras genom filosofi, konst och metafysik, ger Tergit oss ett annat Tyskland. Hennes gestalter grubblar inte – deras känsloliv framgår endast av repliker och handlingar. Hos Mann betingas katastrofen av ett inre fördärv och metafysisk barlast, medan hos Tergit orsakas utvecklingen uteslutande av politiska och sociala faktorer.

När ”Effingers” nu efter 75 år har översatts till engelska får en bredare publik möjlighet att upptäcka denna mäktiga romanupplevelse. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge innan vi får en svensk utgåva av vad som utan tvekan kan betraktas som ett av 1900-talets stora litterära verk.