Galghumoristiska ”No other choice” frossar i jobbsökarvåld

I arbetslöshetens skugga: Park Chan-wooks senkomna thriller missar målet

Livet leker för Man-soo, kraftfullt porträtterad av Lee Byung-hun (känd från ”Squid Game”). Som chef på en pappersfabrik njuter han av en tillvaro präglad av framgång – ett lyckligt äktenskap, två barn och lika många hundar. I den sensommarblomstrande trädgården grillar familjen ål, en gåva från fabrikens amerikanska ägare.

Men idyllen krossas brutalt. Matgåvan visar sig vara en förtäckt varning, och snart står Man-soo arbetslös. Från att ha varit respekterad chef reduceras han till att byta om i underkläderna utanför en matbutik efter utmattande skift i tillfälliga arbeten. Den tidigare frodiga trädgården har förvandlats till en kal, tröstlös spegling av hans förlorade status.

Desperationen driver honom till extrema åtgärder. I ett avgörande ögonblick står han på ett hustak, beredd att kasta en chilikruka på en konkurrent för att eliminera honom från arbetsmarknaden. Plötsligt slår insikten honom – för att säkra sin framtid måste han systematiskt undanröja alla med liknande meriter som hans egna.

Park Chan-wooks ”No Other Choice” har haft en lång och snårig väg till vita duken. Redan 2009 tillkännagav den sydkoreanske regissören sina planer att filmatisera Donald E. Westlakes roman ”The Ax” från 1997, tidigare adapterad av Costa-Gavras som ”Mördande konkurrens” (2005). Under tiden har sydkoreansk film och TV revolutionerat den globala kulturscenen med verk som Bong Joon-hos ”Parasit” och den internationella succén ”Squid Game”.

Ekonomisk utsatthet har blivit ett genomgående tema i den sydkoreanska kulturvågen, vilket speglar landets arbetsmarknad med några av världens längsta arbetstider. Mot denna bakgrund känns ”No Other Choice” högaktuell, men samtidigt som en eftersläntrare i en genre som redan nått sin höjdpunkt.

Parks visuella hantverk är dock fortfarande mästerligt. Med sin karakteristiska stil väver han en audiovisuell upplevelse som skiftar mellan förföriskt vacker och brutalt obehaglig. Närbilder av vardagliga detaljer – mat, tänder, jord – blandas med mer störande element för att skapa en distinkt, obekväm rytm som blivit regissörens signum. De nedläggningshotade pappersfabrikerna och de nervösa anställningsintervjuerna blir effektiva kulisser för att utforska människans mörkare sidor.

Son Ye-jin levererar en stark insats som Miri, en karaktär vars relation till huvudpersonen adderar ytterligare lager till historiens utforskning av desperation och moral i ekonomiska kristider.

Trots filmens tekniska briljans och tematiska relevans känns ”No Other Choice” märkligt daterad. Parks bitande samhällskritik, som vanligtvis träffar med kirurgisk precision, saknar den skärpa som tidigare kännetecknat hans verk. Det är som att se en exceptionellt kvalificerad jobbkandidat dyka upp på intervju långt efter att tjänsten tillsatts.

Filmen illustrerar ironiskt nog sin egen premiss – tajming är allt, både i arbetslivet och i filmvärlden. Hade ”No Other Choice” utkommit tidigare i den sydkoreanska filmvågen hade den kanske framstått som mer nyskapande. Nu blir den istället en påminnelse om att även mästerregissörer kan falla offer för olycklig timing.

I den sydkoreanska rovkapitalismens landskap skapar Park Chan-wook en vacker men frustrerade påminnelse om arbetslöshetens mänskliga kostnad – en thriller som trots sina kvaliteter anländer för sent till ett samtal som redan förts till sin slutpunkt.