Göran Greider: ”Det stora allvaret är över oss nu”

I vintermorgonens stillhet börjar en ny berättelse om mänsklighetens stora utmaningar ta form. Snön faller ljudlöst utanför fönstren samtidigt som världen runt omkring präglas av tilltagande oordning och splittring.

Vår värld befinner sig i en paradoxal situation där det som kallas världsordning egentligen har förvandlats till en genomgripande oordning. Experter pekar allt oftare på hur globala strukturer som tidigare skapade stabilitet nu bidrar till ökad osäkerhet och konflikt.

Vid horisonten skymtar en allt mer oroväckande framtid – en planet vars livsmiljöer gradvis blir svårare att bebo. Klimatforskare vid Uppsala universitet publicerade nyligen en rapport som bekräftar att temperaturökningarna fortsätter i oroväckande takt, med smältande isar och stigande havsnivåer som följd.

Samtidigt som dessa existentiella hot växer sig starkare prioriterar världens ledande nationer militär upprustning för traditionella konflikter. Försvarsbudgetar ökar globalt med rekordtakt – i Sverige med 28 procent under de senaste två åren. NATO-länderna spenderar nu över 1200 miljarder dollar årligen på försvar.

Men det verkliga kriget, menar flera framstående miljöforskare och fredsakvitister, är inte mellan nationer utan mot naturen själv. Detta krig mot ekosystemen kan paradoxalt nog endast vinnas genom en form av avrustning – en omställning av samhället mot hållbara livsmönster och minskad resursförbrukning.

Sociologen Maria Eriksson vid Stockholms universitet beskriver i sin senaste forskningsrapport hur begreppet ”vi” genomgår en dramatisk förändring i vår tid. ”Det kollektiva medvetandet fragmenteras i allt mindre gemenskaper, vilket försvårar vår förmåga att hantera gemensamma utmaningar,” förklarar hon.

Detta krympande ”vi” är särskilt problematiskt när mänskligheten står inför globala hot som kräver samordnade insatser över nationsgränser. Polarisering och nationalism blir allt starkare krafter i en tid när samarbete är mer nödvändigt än någonsin.

I kontrast till den politiska splittringen fortsätter naturens cykler oberörda. Snön faller stilla denna vintermorgon, likgiltig inför människans konflikter. Men det finns en ökande känsla av isolering även i denna naturens skönhet. Den enskilda individen är alltmer hänvisad till sin egen eftertanke, avskuren från meningsfulla kollektiva samtal om vår framtid.

Den globala oordningen har paradoxalt nog blivit vår nya ordning, en struktur som griper om samhället med förlamande verkan. Vapensystem blir allt mer avancerade, konflikthärdar allt fler, och den internationella rättsordningen alltmer ifrågasatt.

FN:s generalsekreterare António Guterres varnade nyligen för att världssamfundet befinner sig i sitt mest sårbara tillstånd sedan andra världskriget. ”Vi ser hur multilateralism ersätts av unilaterala handlingar och hur internationella överenskommelser ignoreras,” sade han vid ett anförande i Genève förra månaden.

I detta spända världsläge ter sig vardagen märkligt långsam och kontrollerad. Många medborgare går genom sina dagar med en känsla av maktlöshet, med begränsade möjligheter att påverka de stora processer som formar vår gemensamma framtid. Studier visar att denna känsla av maktlöshet bidrar till både psykisk ohälsa och demokratins försvagning.

Men historien visar att verklig förändring ofta börjar i det lilla – i de gemenskaper som skapar mening bortom den etablerade ordningen. Sociala rörelser som Fridays for Future har demonstrerat hur ungdomar kan mobilisera miljontals människor globalt för klimatfrågor, och lokala initiativ för hållbarhet växer fram i städer och byar världen över.

Allvaret i vår situation kan inte överskattas, men just i erkännandet av detta allvar finns möjligheten till förnyelse. Som filosofen Hannah Arendt påpekade är politik ytterst sett förmågan att tillsammans påbörja något nytt, att bryta med etablerade mönster och skapa andra möjligheter.

I vintermorgonens tystnad finns kanske ett utrymme för eftertanke som så småningom kan leda till nya former av gemenskap och handling.