Greta Schüldt: Att älska ”Lolita” trots att Jeffrey Epstein också älskade ”Lolita”

När ”Lolita” hamnar i fel händer – Epsteins pervertering av litterär konst

Som om det inte räckte med att ständigt behöva försvara Vladimir Nabokovs ”Lolita” från anklagelser om osedlighet och perversion. Nu tvingas bokens beundrare dessutom leva med vetskapen att den var Jeffrey Epsteins favoritlitteratur.

Att den beryktade sexbrottslingen hade en särskild förkärlek för romanen från 1955 är ingen nyhet som framkommit först genom de senast offentliggjorda Epstein-dokumenten. Det privatflygplan med vilket han och hans inflytelserika vänner flög till Little Saint James, hans ökända ö i Karibien, kallades ju redan tidigare ”Lolita Express”. Enligt uppgift hade Epstein ett exemplar av boken, möjligen till och med en förstautgåva, som permanent inventarium på sitt nattduksbord – ensam bland hans böcker.

Nyligen offentliggjordes också en rad chockerande bilder från Epsteins dödsbo. Fotografierna visar en kvinnokropp där någon skrivit de kända inledningsraderna från ”Lolita” direkt på huden: ”She was Lo, plain Lo, in the morning, standing four feet ten in one sock. She was Lola in slacks…” Arrangemanget ger upphov till en djup beklämning, och dessutom en genans över det juvenila i tilltaget.

Hur står det egentligen till med läsförståelsen hos den ekonomiska eliten? Kan det verkligen vara så att Epstein helt enkelt identifierade sig med romanens berättare Humbert Humbert? Den medelålders mannen med livslång erotisk fixering vid unga flickor, som kidnappar och förgriper sig på sin 12-åriga styvdotter Dolores Haze?

I en nyligen publicerad artikel i Dagens ETC reflekterade Selma Brodrej över detta dilemma – att älska ”Lolita” i ljuset av att även Jeffrey Epstein gjorde det. ”Som Nabokov-fan känns det som att sexualförbrytaren begår griftefridsbrott på den store författaren”, skrev hon och noterade hur romanen misstänkliggörs i rapporteringen, som om Nabokov skulle ha inspirerat Epstein.

Men så är det förstås inte. Eller rättare sagt, så kan det visst vara, men det är ingenting som vare sig romanen eller dess författare kan hållas ansvariga för. Vladimir Nabokov kände sig många år efter bokens utgivning nödgad att klargöra att Dolores Haze inte alls var någon förförerska utan ”ett stackars barn som har förletts”.

Majoriteten av ”Lolitas” läsare tolkar sannolikt inte romanen som en instruktionsbok för pedofiler, utan tvärtom som en kuslig skildring av hur en förövare rättfärdigar sina brott. De flesta känner stor empati med den 12-åriga Dolores Haze.

Samtidigt är det vanligt att framför allt kvinnliga läsare förnekar att det finns något sensuellt över romanen överhuvudtaget, särskilt nu i ljuset av Epsteins olyckliga förtjusning för den. Men boken är full av, om inte erotik, så åtminstone dubbeltydighet. Det är i själva verket dess styrka. Väl indragen i Humbert Humberts förvridna tankevärld börjar läsaren, just eftersom han sexualiserar den unga flickan, att göra detsamma. De motstridiga känslor detta väcker vittnar om den stora konstupplevelse som verket är.

”Man går från att godkänna till att förkasta, från äckel till medkänsla, från att le över berättarens speciella humor till fullständig fasa,” som författaren Neige Sinno uttrycker det i ”Tvingad tiger”, en bok som utkom på svenska förra året. Sinno, som själv utsattes för övergrepp av sin styvfar som barn, blev slagen av likheterna med sin egen historia när hon läste ”Lolita”.

Trots detta skriver hon om läsningens förrädiska natur: ”Vi låter oss också berusas, även om vi ångrar oss sen, eftersom ångern, det är priset att betala för det Nabokov kallar estetisk extas.”

Det finns en populärkulturell tradition där unga kvinnor estetiserar och romantiserar romanen, kanske tydligast exemplifierat genom Lana Del Reys debutalbum ”Born to die” med låten ”Lolita”. Tonårstjejer identifierar sig med Dolores Haze, ibland tyvärr också med hennes traumatiska erfarenheter.

Den provokativa ”Lolita”-estetiken kan kanske ses som ett sätt att hantera världen som den är, ett sätt att visa solidaritet med en utsatt flicka. Samtidigt finns det kanske i tonårsflickors konstitution en längtan efter att utforska destruktivitet och gränsöverskridande, en kortvarig känsla av att inget mänskligt är främmande.

Men när vi enbart känner Dolores Haze genom ögonen på hennes förövare, ger vi henne då verkligen upprättelse genom att göra henne till ikon? Kan vi någonsin nå den verkliga personen bakom smeknamnet, bortom hennes återkommande, uppgivna suckar: ”Å, nej, inte nu igen”?

”Nabokovs roman må bära flickans smeknamn, men blicken på henne förblir en mans. Hans egen term var det kliniska ’nymfett’, vilket antyder att den medicinskt intresserade inte bör söka efter symptom hos offret utan hos förövaren”, som författaren Aris Fioretos uttrycker det i sin essäsamling ”Nabokovs ryggrad” från 2023.

En sådan nyanserad förståelse av romanen var säkerligen främmande för Jeffrey Epstein. Han ville antagligen helt enkelt ha henne. Så gick han också samma öde till mötes som sin litterära frände Humbert Humbert – död i häkte, i väntan på rättegång. En historiens ironi, och långt ifrån tillräcklig som straff för deras handlingar.