Han är den store folkbildaren för vår paranoida tid

På kulturredaktionen finns en tatuering med dolda budskap

Ungefär tio meter från mig på kulturredaktionen sitter litteraturkritikern Jonas Thente, känd för sin folkilska karaktär. På vänstra sidan av hans hals, strax under örat, finns en tatuering som vid första anblick liknar en liten trumpet. Vid närmare granskning visar det sig vara ett sordinerat posthorn – emblemet för den fiktiva underjordiska organisationen Tristero från Thomas Pynchons roman ”Buden på nummer 49” från 1966.

Tristero är en skuggorganisation som levererar meddelanden utanför statens och marknadens kontroll. Men existerar den verkligen? Eller är det bara en illusion? Det är precis denna förvirring som genomsyrar Pynchons verk, där huvudpersonen Oedipa Maas, likt läsaren, pendlar mellan tvivel och övertygelse.

I Pynchons universum dyker symbolen upp överallt – på kavajslag, kritad på trottoarer, och ja, tatuerad på kroppar. Tecknen kan antingen bilda ett meningsfullt mönster eller vara rena tillfälligheter. Hjärnan söker ständigt efter samband, och fakta tenderar att anpassa sig efter våra föreställningar.

På ett internetforum läser jag en fascinerande detalj: om man vrider Tristero-symbolen (eller i detta fall, Thentes nacke) 90 grader medurs, kan bokstäverna C-I-A urskiljas. Är det en slump? Ett medvetet villospår från författaren? Eller en konspiratorisk sanning endast tillgänglig för de invigda?

Så kan man fortsätta spekulera. Och det är precis vad Pynchons läsare gör. De är inte bara läsare utan avkodare som ständigt gräver efter dolda budskap och hemliga fotnoter. På nätet expanderar ett helt Pynchon-wikiuniversum där romanerna analyseras på molekylär nivå med förklaringar av varje referens.

Paranoian är Pynchons estetiska varumärke. Hans litterära världar är genomsyrade av hemliga samband och dolda sanningar. I ”Gravitationens regnbåge” (1973) presenterar han ett ordspråk för paranoida: ”Om de kan få dig att ställa fel frågor behöver de inte bekymra sig med svar.” Det är skarp civilisationskritik som ändå behåller en viss lekfullhet.

Frida Beckman, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, menar att Pynchons romaner fångar den osäkerhet som uppstår när den amerikanska tron på individens styrka krockar med samhällsförändringar – politiska rörelser, nyliberalismens maktförskjutningar och en teknisk utveckling som gör verkligheten allt svårare att greppa.

Den amerikanske forskaren Timothy Melley kallar det ”agency panic” – en panik där paranoian faktiskt bevarar känslan av betydelse: ”Någon är ute efter mig, alltså måste jag vara viktig.”

”Konspirationsteorierna erbjuder en möjlighet att återta kontrollen och tolkningsföreträdet – ’jag ser vad som verkligen händer, bättre än andra’,” förklarar Beckman.

Även om komplotten i Pynchons romaner teoretiskt låter sensationella – någon har beskrivit honom som ”en psykotisk Dan Brown på LSD” – är de i praktiken nästan ogenomträngliga. Romanernas konstruktioner liknar den holländske konstnären MC Eschers verk – ett virrvarr av trådar som kanske hänger samman intuitivt men sällan logiskt. Stilen är vilt rabulistisk med absurda karaktärer som Roger Mexico, Tantivy Mucker-Maffick och Mucho Maas. I ”Gravitationens regnbåge” förekommer hela 400 personer.

Under kalla kriget fanns huvudsakligen två litterära förhållningssätt: att bli återhållsam och stram, som Raymond Carver, eller att bli maximal och associativ, ständigt hoppande mellan olika tankespår – som Pynchon.

Beckman ser tydliga modernistiska influenser från Joyce och Faulkner i Pynchons verk: subjektiva perspektiv som förvirrar läsaren och opålitliga berättare som ifrågasätter vad som egentligen händer. Hon påpekar också Pynchons självironi, ett slags drift med genrerna han skriver i, något som blir extra tydligt i senare neo-noir-deckare som ”Inneboende brist” (2009) och ”Bleeding edge” (2013).

Pynchons prosa kännetecknas av drastiska registerskiften: facktermer inom teknik och vetenskap blandas med ordvitsar, hög- och lågkultur, slang och avsiktligt fåniga låttexter. Översättaren Hans-Jacob Nilsson, som fört sju Pynchon-romaner över den svenska språkgränsen, har fått kämpa med uppslagsverk, slanglexikon och fackböcker.

”Mason & Dixon” från 1997 var särskilt utmanande, berättar Nilsson. Den är skriven på 1700-talspastisch, från en tid då varken svensk eller engelsk stavning var standardiserad.

”Ordvitsarna och de fåniga sångtexterna har alltid varit särskilt problematiska,” säger Nilsson. ”Jag har försökt följa honom så tätt i spåren som möjligt.”

När jag först kontaktade Frida Beckman angående Pynchon och hans kommande roman ”Shadow ticket”, svarade hon: ”Men han är ju död.” Det visade sig vara ett missförstånd, men som vid läsningen av Pynchon dyker tanken upp: kanske ändå?

Ryktena om hans död cirkulerar, vilket inte är förvånande med tanke på hans skygghet. Pynchon ger inga intervjuer, och den mest spridda bilden av honom är från 1957, visande en tjugoårig man med spretiga tänder och bågformade ögonbryn. När CNN fångade honom på kamera 1997 bad han dem att inte sända materialet.

Till och med när han medverkade i tv-serien ”The Simpsons” 2004 var hans tecknade figur försedd med en papperspåse över huvudet – med ett frågetecken på, som om anonymiteten behövde förstärkas. Det var dock hans riktiga röst som hördes, och han skrev själv om sina repliker, bland annat vägrade han kalla Homer Simpson för ”tjockis”.

Skälen till hans tillbakadragenhet är mindre viktiga än effekten: det ligger helt i linje med hans romanfigurer – ofta människor i samhällets utkanter. Han sägs ha ett IQ på 190 och nämns ofta som Nobelpriskandidat tillsammans med författare som Don DeLillo och Richard Ford.

Pynchon är, vid 88 års ålder, fortfarande ett barn av motkulturen och kalla kriget, men märkligt nog också högst samtida. I ett enda stycke i ”Gravitationens regnbåge” sammanfattade han vår tids kaos, korruption, krigslystnad, konspirationer och teknikfetischism: ”Kriget var aldrig politiskt; politiken var teater; i hemlighet styrdes allt av teknologins krav – av en konspiration mellan människor och teknik.”

Hans kommande roman är därför mycket efterlängtad. Vår galna tid behöver sin vildsinte uttolkare. Om inte annat gör Pynchon paranoian till folkbildning genom sina gestaltningar av hur informationssamhällets begär efter mönster växer snabbare än sanningen någonsin hinner med.

Och kanske har han redan – i sin debutroman ”V” från 1963 – gett oss nyckeln för att överleva den moderna tillvarons avtrubbande ironi och överväldigande sinnesintryck: ”Keep cool, but care.”