Hanna Fahl: Vi är alla medberoende i Amanda Romares relation

I svenska kulturdebatten: Från autenticitet till parasociala relationer

Det har blivit ett fenomen i svensk kulturvärld – vårt kollektiva engagemang i författaren Amanda Romares kärleksliv. Efter höstens Netflixsuccé med filmatiseringen av ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” har nu uppföljaren ”Judas” nått bokhandlarna. Till skillnad från många författare som skriver självbiografiskt inspirerad litteratur men vägrar diskutera privatlivet, är Romare ovanligt transparent med parallellerna mellan fiktion och verklighet.

Denna öppenhet har utlöst en intensiv debatt i svenska medier. I Göteborgs-Posten varnar Mikaela Blomkvist att ”Amanda Romare för in litteraturen på en farlig väg” och menar att gränsöverträdelser tycks ha blivit ett litterärt självändamål. Sanna Samuelsson i Aftonbladet placerar Romares relationsskildringar i ett större mönster: ”Det verkar inte finnas några gränser för vad en heterotjej får säga till sin pojkvän.”

Emil Arvas kopplar i Svenska Dagbladet diskussionen till höstens debatt om huruvida det generellt är ”pinsamt” att ha pojkvän – en diskussion som delvis handlade om hur unga män med vardagliga vanor passar in i estetiskt medvetna kvinnors livsstilar och hem.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli erbjuder i Aftonbladet ett annat perspektiv på Romares stil, och beskriver det som ”autenticitet som estetik”. Hon menar att Romare medvetet framställer sig som osympatisk och ”offrar sig själv” för litteraturens skull. Enligt Ringskog Ferrada-Noli kan försvar av pojkvännen i medierna ses som ett uttryck för misogyni.

Detta fenomen kallas ofta för parasociala relationer – ensidigt intimiserade förhållanden till offentliga personer. Men i fallet med svenska folkets relation till Amanda Romares kärleksliv kanske ”medberoende” är en mer passande term?

I en helt annan del av kulturvärlden har det uppmärksammats att nederländske stjärnförfattaren Rutger Bregman, aktuell med boken ”Moralisk ambition”, är slående lik svenska skådespelaren Gustaf Skarsgård. De har särskilt liknande vinkel på öronen, vilket väckt viss munterhet i medierna. Skarsgård är just nu aktuell med det kommande projektet ”Arkipelag” med manus och regi av Alex Schulman.

Ett nytt begrepp har också etablerat sig i modedebatten. Modeskribenten Alice Aveshagen uttrycker i SvD trötthet över ”pärlpojkar” – killar som hävdar att de har ett genuint modeintresse men vars stil med accessoarer som pärlhalsband eller designerväskor främst fungerar som en form av godhetssignalering för att visa att de ”inte är som andra män”.

På kulturfronten har det även blivit klart att det nya Nobel Center vid Slussen i Stockholm kommer att kosta drygt 2,5 miljarder kronor och beräknas stå färdigt 2031. Projektet finansieras till stor del av Erling-Perssons stiftelse samt Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, som tillsammans donerar 2,3 miljarder kronor. Byggnaden är tänkt att fungera som ett centrum för publik verksamhet och ska vara öppet för allmänheten året om, vilket kommer att förändra kulturlandskapet vid Stockholms vatten.

Även inom leksaksindustrin syns kulturella förändringar. Leksaksföretaget Mattel har lanserat en Barbiedocka med autism. Dockan har medvetet designats med blicken riktad något åt sidan för att undvika direkt ögonkontakt, och bland tillbehören finns fidgetspinner och brusreducerande hörlurar. Enligt företaget är ”målet med lanseringen att göra det möjligt för fler barn att se sig själva i den ikoniska dockan” – ett exempel på hur även kommersiella aktörer försöker spegla en bredare representation i sina produkter.