Teaterduo ger nytt liv åt klassiker med ”Misantropen” på Dramaten

Det är något som inte stämmer i stadsbilden. På Birger Jarlsgatan går två figurer i full teatermundering – smink och peruker. Den ena är barfota, iklädd endast kalsonger. Utanför Dramatens entré klättrar samma figurer snart uppför en gruspanerad snöhög och poserar för fotografen. Nyfikna fredagsflanörer stannar upp, parkerar sina vinkassar och tittar storögt.

Bakom maskerna gömmer sig Hannes Meidal och Jens Ohlin, vars framgångsrika samarbete de senaste åren resulterat i en svit nyskrivna klassiker. Duon har länge fungerat som ett slags teaterarkeologer som gräver upp ikoniska verk och presenterar dem i ny form.

Deras versioner av ”Hamlet” (2017), ”Faust” (2018), ”Macbeth” (2022) och ”Fanny och Alexander” (2024) har varit allt annat än museala. Tvärtom har de kanoniserade originalen, efter duons bearbetning, knappt gått att känna igen. Våren 2026 är det dags för Molières 1600-talspjäs ”Misantropen” att få en Ohlin och Meidal-renovering på Dramatens stora scen.

– Aj, aj, aj, stånkar Hannes Meidal som inför fotograferingen klätt ut sig till protagonisten – den rasande hovnarren Alceste som han spelar i föreställningen – när hans nakna fötter möter vinterblasket nere vid Nybrokajen.

Möttes hos Thorsten Flinck

Inne i värmen igen, efter att duon sminkat av sig, landar vi i artistfoajén. Samarbetet började för många år sedan.

– Vi träffades år 2000 i samband med en föreställning på Teater Plaza, i regi av Thorsten Flinck. Vi var båda statister, berättar Hannes Meidal.

– Hannes var 20 och jag 25. Det var på många sätt en skola för livet. Thorsten betydde mycket för oss då, tillägger Jens Ohlin.

Flinck är ingen fotnot i sammanhanget. I Ingmar Bergmans uppsättning av just ”Misantropen” på Dramaten 1995 spelade han huvudrollen, en prestation som regissören sågade och som i efterhand har beskrivits som en vändpunkt i Flincks karriär. Ohlin och Meidal gjorde sin första gemensamma föreställning 2005.

– Det var under mitt andra år på scenskolan, då alla skulle göra ett eget projekt. Jag tog mig an Kafkas dagböcker och frågade Jens om han ville regissera – vilket han då aldrig hade gjort. Det blev början på ett lyckligt samarbete, säger Meidal.

Bröt sig loss från teaternormer

Vad var det som lirade mellan dem? Jens Ohlin menar att de snabbt upptäckte ett gemensamt intresse för text och att de helt enkelt hade väldigt roligt tillsammans.

– Ur Kafka-projektet växte en arbetsmetod fram kring hur man kan gestalta texter som är… svårgestaltade. Vi kände oss båda nog lite låsta efter åren på scenskolan, förklarar Meidal.

– Vi hade ägnat så mycket tid åt att försöka vara bra och försöka vara sanna. Idén om hur teater skulle se ut var så cementerad i oss. Vi var nyfikna på hur man kunde bryta sig loss och göra saker på vårt eget sätt.

Efter Kafka-projektet fortsatte de med Albert Camus ”Fallet”, och sedan dess har det rullat på i över 20 år. Jens Ohlin hade under lång tid svårt att hitta sin plats i teatermiljön.

– Jag kände mig stel och självmedveten – men tillsammans med Hannes var det plötsligt som om jag verkade på mina egna villkor, säger han.

– Vi började leka fram teater och sudda ut de strikta konstnärliga rollerna. Vi struntade i att göra så som man borde göra, tillägger Meidal.

Från Molières 1600-tal till vår samtid

Duons status i teater-Sverige är idag grundmurad. De har en mindre bukett kritikerrosade klassiker i bagaget och föreställningarna spelas för utsålda hus. Men vad är det som lockar med världsdramatikens storverk?

– Vi har såklart genom åren sett en handfull olika versioner av de klassiska pjäser vi senare tagit oss an. Det har alltid funnits glimtar av något fantastiskt där, men så har resten kanske inte fungerat så bra. Och då har jag känt: ”Gud, den här pjäsen har en sådan enorm potential”, säger Jens Ohlin.

Fördelen med att bearbeta klassiska verk är naturligtvis att de rymmer frågeställningar som talar till varje tid på olika sätt, påpekar Hannes Meidal.

– Att texterna är så genomtröskade gör att man känner sig mindre ensam när man närmar sig dem. I arbetet med ”Hamlet” 2017 tog vi avstamp i den berömda sentensen ”Ur led är tiden” och skalade bort mycket annat. Det var efter Brexit och Trumps valseger, när många bar på känslan att det otänkbara faktiskt hade hänt.

I ”Misantropen” har de tagit fasta på huvudpersonen Alcestes rasande människoförakt. När vi ses är det två månader kvar till premiären av pjäsen, som beskrivs som ”en idiotiskt hoppfull komedi”.

Claes Månsson gör comeback

I rollen som den marginaliserade kungen syns Claes Månsson, som även medverkade i Bergmans uppsättning för 30 år sedan, då som den artige hovmannen Clitandre. Nu gör han, övertalad av Meidal och Ohlin, comeback på Dramaten efter 15 år.

– Kungen är abnormt jagsvag, skrattar Hannes Meidal.

– Han har avsagt sig makten och förlorar sina privilegier i realtid. Han är så medveten om sin historiska skuld att han viker sig dubbel. Och Alceste tycker sig se att kungen mår dåligt av att ständigt kröka rygg – och tycker därför att han borde skärpa sig, förklarar Jens Ohlin.

”Le misanthrope” hade premiär i Paris den 4 juni 1666. Hur gör man en 360 år gammal pjäs aktuell för en ny tid?

– Det korta svaret är att det är en helt ny pjäs, säger Hannes Meidal.

– Vår ”Misantropen” är en komedi, men den är inte entydig, utan står på olika ben. Vi har tagit fasta på det där, och skrivit en rätt bökig pjäs, tillägger Ohlin.

Skrivande på Fårö i Bergmans anda

I somras fick duon ett residensstipendium till Bergmangårdarna på Fårö. Under två intensiva veckor arbetade de från nio på morgonen till midnatt och lade grunden till manuset.

– Vår skrivartillvaro är inte ett konstant och underbart kreativt flöde. Vi kan stångas och sura och sitta i tre dagar med samma manussida. Men jag har aldrig upplevt att vi har strävat åt helt olika håll. Det blir också ofta som bäst när vi inte är eniga, berättar Meidal.

Bergmans ande hemsökte duon de första timmarna, enligt Jens Ohlin:

– ”Ska vi verkligen sitta här och skriva, i Bergmans gamla bostad…” Det var lite som när jag kom hit till Dramaten, det tog ett tag innan jag kunde andas och slappna av.

Veckan innan påsk möter ”Misantropen” publiken för första gången. Vad hoppas skaparna att besökarna tar med sig från föreställningen?

– Det är en form av mjukhet vi vill åt. Märkligt nog, kanske, i dessa tider, säger Jens Ohlin.

– Vi ser det som en lovsång till ett naivt hopp om människan. En komedi – trots allt, avslutar Hannes Meidal.

”Misantropen” har premiär den 26 mars på Dramaten.