Har oljefonden gjort Norge till en bortskämd och däst nation?

I Norge förflyttar sig snabbt från oljerikedom till ekonomisk oro

Den norska oljefonden, som i dag innehåller astronomiska 20 000 miljarder norska kronor, har blivit en nationell trygghetssymbol men också en källa till oro över landets framtid. Det är utgångspunkten i ekonomen Martin Bech Holtes uppmärksammade bok ”Landet som blev för rikt. Norge, Sverige och överflödets pris”, som nu finns i svensk översättning.

Bech Holte, tidigare chef på McKinsey, presenterar en skarp analys av hur oljerikedomen gradvis har förvandlat Norge till ett land som vilar på sina lagrerade tillgångar snarare än ekonomisk innovation. Trots att den norska politiken följer en försiktighetsprincip där endast avkastningen från oljefonden används, utgör detta ändå 20 procent av statens budget.

Det centrala argumentet i boken är att Norge har blivit bidragsberoende och därmed förlorat sin ekonomiska vitalitet. Bech Holte delar in landets moderna ekonomiska utveckling i två distinkta perioder: ”dag 1” (1991–2013) som han beskriver som en guldålder för den icke-oljerelaterade ”fastlandsekonomin”, och ”dag 2” (2013 till nutid) präglad av sjunkande produktivitet och ökad offentlig konsumtion.

”Efter 2013 stagnerade ekonomin i takt med att den offentliga konsumtionen ökade kraftigt och produktivitetstillväxten försvann”, summerar Bech Holte själv i boken. Hans lösning inkluderar kraftiga skattesänkningar finansierade genom oljefondens överskott.

Boken har väckt omfattande debatt i Norge, inte minst på grund av Bech Holtes analys av landets ekonomiska historia. Hans statistiska underlag har ifrågasatts av bland annat Norges motsvarighet till Statistiska centralbyrån, SSB. Kritiker påpekar att den databas han använt från Maddison-projektet vid Groningens universitet ger en annan bild än den officiella norska statistiken. Med SSB:s siffror framstår ”dag 1” som en period av ekonomisk tillväxt, men långt ifrån den guldålder Bech Holte beskriver.

Trots den omfattande kritiken mot hans dataunderlag har Bech Holte valt att inte adressera dessa invändningar i den svenska utgåvan, vilket är anmärkningsvärt för en bok som gör anspråk på att vara en seriös ekonomisk analys.

Boken har ändå fått genomslag i den norska debatten, delvis för att Bech Holte inte framställer sig som motståndare till välfärdsstaten. Han betonar att han värnar om de nordiska välfärdslösningarna, men formuleringar som att ”välfärdsstaten är en belöning, inte en rättighet” avslöjar en ideologisk grundhållning som prioriterar marknadsekonomiska lösningar.

Intressant nog lyfter Bech Holte fram Sverige som en förebild och hyllar särskilt ekonomen Assar Lindbeck och 90-talskommissionen för att ha ”räddat Sverige” genom att rekommendera konkurrensutsättning av offentlig sektor. Detta står i skarp kontrast till andra samtida analyser, som Karin Petterssons bok ”Förbannelsen”, där samma process beskrivs som startpunkten för den segregation som nu präglar det svenska samhället.

Denna kontrast belyser hur samma ekonomiska reformer kan tolkas diametralt olika beroende på politiskt perspektiv. Bech Holte utgår konsekvent från att ekonomisk tillväxt drivs av entreprenörskap och privat företagsamhet, medan faktorer som utbildningsnivå och folkhälsa ges mindre betydelse.

I den svenska kontexten blir boken särskilt intressant eftersom den erbjuder ett perspektiv på grannlandets ekonomiska utmaningar, samtidigt som den använder Sverige som exempel på framgångsrika marknadsreformer – något som knappast är en okontroversiell bild i dagens svenska debatt.

Den grundläggande frågan Bech Holte ställer är relevant långt utanför Norges gränser: Hur påverkar plötslig nationell rikedom ett lands ekonomiska incitament och långsiktiga utveckling? Oavsett om man delar hans marknadsorienterade slutsatser har han satt fingret på en paradox som kännetecknar många resursrika nationer – att överflöd kan leda till ekonomisk stagnation snarare än förnyelse.