Harry Styles nya album visar på konstnärlig mognad och bredd

Det råder ingen tvekan om att Harry Styles söker nya vägar på sitt fjärde soloalbum. När den första singeln ”Aperture” släpptes för några veckor sedan blev det tydligt att den tidigare One Direction-stjärnan ville omdefiniera sitt musikaliska uttryck. Låten andades mer av ett drömskt, franskproducerat 2010-tal med influenser från artister som The Blaze och Kid Francescoli, snarare än att följa formeln från hans senaste megahit ”As it was” från det kritikerrosade albumet ”Harry’s house” (2022).

I en tid där korta, slagkraftiga albumtitlar dominerar musikbranschen – som Charli XCX:s ”Brat”, Rosalías ”Lux” eller Holly Humberstones ”West end girl” – sticker Styles ut med sitt betydligt mer omständliga ”Kiss all the time. Disco, occasionally.” Men den otympliga titeln understryker bara artistens vilja att ta mindre upptrampade vägar, trots hans position som en av popvärldens största stjärnor.

Resultatet har blivit anmärkningsvärt lyckat. På detta album visar Styles en större artistisk bredd än tidigare, samtidigt som han levererar ett perfekt soundtrack till de första vårdagarna. Många av låtarna följer samma byggstrategi som ”Aperture” – musikaliska pussel där beståndsdelarna långsamt fogas samman till en helhet.

”American girls” inleds med ett ensamt piano som gradvis skapar stämningen, medan ”Ready, steady, go!” drivs framåt av en publikfriande basgång. Den vackra ”Paint by numbers” avslutas med en trumpet som för tankarna till Oasis storhetsdagar. Särskilt intressant ur ett svenskt perspektiv är den funkiga ”Dance no more”, som har tydliga likheter med Benjamin Ingrossos sound – man anar nästan hooken från ”Look who’s laughing now”. Genomgående svävar influenser från Daft Punk över albumet, och stundtals kan man även höra ekon av Paul Simon i Styles musikaliska landskap.

Kritiker skulle kunna invända att musiken ibland blir för tillrättalagd och snäll. Men Styles levererar samtidigt en typ av intelligent topplistepop som vi sällan blir bortskämda med – egensinnig och utforskande utan att förlora kontakten med den breda publiken. Det är en svår balansgång som Styles behärskar med imponerande precision.

Även om den första singeln ”Aperture” förblir albumets lysande centrum, finns det flera andra höjdpunkter som förtjänar uppmärksamhet. ”The waiting game” demonstrerar Styles förmåga att skapa lågmäld intensitet, medan den avslutande ”Carla’s song” binder samman albumet med sin cirkelkomposition och emotionella djup.

Albumet har redan fått positiv respons från kritiker, som ger det höga betyg. När musikåret 2024 summeras kommer Harry Styles ”Kiss all the time. Disco, occasionally.” med stor sannolikhet att räknas till ett av årets starkaste popalbum.

För de som följt Styles karriär sedan One Direction-tiden är denna utveckling särskilt intressant. Från pojkbandets formula-styrda popmusik har Styles konsekvent sökt sig mot ett mer personligt och nyanserat uttryck, och med detta album tar han ytterligare ett stort steg i sin konstnärliga utveckling.

Utöver singeln ”Aperture” är ”Carla’s song” ett av albumets absoluta höjdpunkter – en låt som visar att Styles förmåga att kombinera popmelodier med känslomässigt djup fortsätter att utvecklas. Med detta album cementerar Harry Styles sin position som en av sin generations mest intressanta popstjärnor – en artist som lyckas vara både kommersiellt framgångsrik och konstnärligt relevant.