Helena Lindblad: Pajaskonster av Aftonbladet att såga film man inte sett

Kritiken av ”Doktor Glas”-filmatisering väcker frågor om svenska filmbranschens tillstånd

I fredags hade nyfilmatiseringen av Hjalmar Söderbergs klassiker ”Doktor Glas” premiär på svenska biografer. Redan innan premiären väckte filmen debatt efter att kritikern Jack Hildén i Aftonbladet riktat skarp kritik mot produktionen – utan att ha sett den. Hildéns huvudargument kretsade kring att skådespelarna Isac Calmroth och Christian Fandango är ”för hunkiga” för rollerna och att filmen marknadsförts på plattformar som TikTok.

Hildén drev även tesen att det är närmast ett majestätsbrott att modernisera ”Doktor Glas” för att attrahera en yngre publik. Han lutade sig mot den klassiska föreställningen att romankonst alltid överträffar filmatiseringar, och hävdade att svensk film generellt håller låg kvalitet jämfört med våra nordiska grannländer.

Denna typ av förhandskritik är dock problematisk och vittnar om en oroväckande debattnivå kring svensk film. Att såga en film utan att ha sett den framstår som oseriöst, särskilt när kritiken baseras på trailrar och marknadsföringsmaterial.

Den svenska filmbranschen befinner sig onekligen i en utmanande situation. Marknadsandelen för inhemsk film på svenska biografer har sjunkit till alarmerande nivåer, omkring 10 procent. Detta kan jämföras med Finland, där sju av tio filmer på biotoppen under 2022 var inhemska produktioner. I Sverige var motsvarande siffra noll, vilket ger anledning till eftertanke.

Även Danmark har en starkare position på hemmamarknaden, där dansk film attraherar den lokala publiken i betydligt högre grad än vad svensk film gör i Sverige. Dock har dansk film inte längre samma genomslagskraft på internationella filmfestivaler som under Lars von Triers och Thomas Vinterbergs storhetstid.

Norge sticker ut positivt i det nordiska filmlandskapet, inte minst genom regissören Joachim Trier vars film ”The Worst Person in the World” (internationella titeln för ”Verdens verste menneske”) erhöll nio Oscarsnomineringar. Norsk film och tv har positionerat sig starkt även internationellt, delvis tack vare oljeindustrins indirekta finansiering av kultursektorn.

Ett av svenska filmbranschens grundläggande problem är den låga statliga finansieringen jämfört med övriga nordiska länder. Dessutom har relationen mellan kulturministern och stora delar av filmbranschen beskrivits som ansträngd, vilket försvårar konstruktiva samtal om branschens framtid.

Trots detta dystra läge finns ljuspunkter värda att minnas. För bara fyra år sedan hade Sverige tre regissörer som tävlade i Cannes, och Ruben Östlund tog hem sin andra Guldpalm för ”Triangle of Sadness”, som senare även Oscarsnominerades. Samma år vann Tarik Salehs ”Boy from Heaven” manuspriset i Cannes, vilket bevisar att svensk film fortfarande kan nå internationella framgångar.

På hemmamarknaden visade Filip och Fredriks ”Den sista resan” för bara två år sedan att det är möjligt att kombinera publikframgång med kritikerhyllningar, då filmen lockade över 400 000 biobesökare.

Barn- och familjefilmer utgör ett annat ljus i mörkret, då de fortsätter att locka publik och ger svenska barn en värdefull biovana – något som långsiktigt kan gynna hela branschen.

Den svenska filmbranschen står inför reella utmaningar som kräver seriös diskussion, konstruktiv kritik och genomtänkta åtgärder. Men förhandsavfärdanden av filmer man inte sett bidrar knappast till denna diskussion. För att svensk film ska kunna återfå sin styrka behövs en mer nyanserad debatt, ökad finansiering och ett närmare samarbete mellan branschens aktörer och beslutsfattare.

Nyfilmatiseringen av ”Doktor Glas” förtjänar, precis som alla andra filmer, att bedömas utifrån sitt faktiska innehåll och utförande – inte utifrån fördomar och antaganden. Först då kan vi föra en meningsfull diskussion om den svenska filmens framtid.