Henrik Jönsson: Jag försvarar kristendomens själva kärna

Under de senaste dagarna har en debatt blossat upp om Svenska kyrkans roll och agerande i samhället. Kritiken, framförd av opinionsbildaren Henrik Jönsson, handlar om vad som egentligen bör förväntas av religiösa institutioner när det kommer till barmhärtighet och moraliska ställningstaganden.

I en nyligen publicerad replik till kulturjournalisten Johannes Klenell förtydligar Jönsson sin position. Han menar att barmhärtighet i grunden är en individuell moralisk handling – något som enskilda människor utövar efter egen förmåga och övertygelse – inte något som organisationer kan kräva eller institutionalisera.

”Barmhärtighet är något moraliskt prövande människor utövar, inte något organisationer ställer krav på,” skriver Jönsson. Hans kritik riktar sig specifikt mot Svenska kyrkan, som han menar har frångått sin kärnverksamhet för att istället agera som en påtryckningsorganisation i olika samhällsfrågor.

Debatten berör den bredare frågan om religiösa institutioners roll i ett modernt, sekulärt samhälle. Sverige, som länge ansetts vara ett av världens mest sekulariserade länder, har sett medlemsantalet i Svenska kyrkan minska stadigt under de senaste decennierna. Enligt statistik från Svenska kyrkan själv har medlemsantalet sjunkit med över en miljon medlemmar sedan år 2000.

I denna kontext ställs frågor om hur kyrkan ska förhålla sig till sin historiska roll som moralisk vägledare samtidigt som den behöver anpassa sig till ett förändrat samhälle. Kritiker som Jönsson menar att kyrkan har politiserats på ett sätt som fjärmar den från sitt religiösa uppdrag.

Förespråkare för kyrkans nuvarande linje hävdar å andra sidan att den kristna tron alltid har inneburit ett engagemang för social rättvisa och att detta är en naturlig förlängning av kyrkans uppdrag i samtiden.

Svenska kyrkans ställningstaganden i flera samhällsfrågor, från klimatet och migration till HBTQ-rättigheter, har både hyllats och kritiserats. För vissa representerar detta en nödvändig modernisering, medan andra ser det som ett avsteg från kyrkans kärnuppdrag – att förkunna evangeliet.

Religionsvetare pekar på att Svenska kyrkan, sedan separationen från staten år 2000, har behövt omdefiniera sin identitet i det svenska samhället. Detta har lett till en ökad betoning på socialt engagemang, något som vissa teologer menar har djupa rötter i kristen tradition genom historien.

Den pågående debatten rör även frågor om hur barmhärtighet ska förstås i en modern kontext. Jönsson tycks förespråka en mer traditionell syn där individuell moral och personligt ansvar står i centrum, snarare än institutionella påbud.

”När kyrkan gör anspråk på att definiera barmhärtighet i politiska termer överskrider den sina befogenheter,” menar en teolog som vill vara anonym. ”Samtidigt kan man fråga sig om kyrkan verkligen kan vara relevant i dagens samhälle utan att ta ställning i viktiga moraliska frågor.”

Debatten återspeglar en bredare samhällsdiskussion om relationen mellan individ och institution, mellan personlig övertygelse och kollektiva normer. I ett alltmer pluralistiskt samhälle blir frågor om vem som har rätt att definiera moraliska principer allt viktigare.

Svenska kyrkan har ännu inte kommenterat Jönssons senaste inlägg specifikt, men ärkebiskop Antje Jackelén har tidigare försvarat kyrkans engagemang i samhällsfrågor som en naturlig del av dess uppdrag att förkunna tro, hopp och kärlek i samtiden.

För många svenskar, både troende och icke-troende, aktualiserar debatten frågor om religionens plats i ett modernt samhälle. Ska religiösa institutioner primärt vara privata angelägenheter för de troende, eller har de en bredare roll att spela i den offentliga debatten?

Det som står klart är att frågan om barmhärtighetens natur – om den är en individuell dygd eller något som kan institutionaliseras – kommer att fortsätta vara en central del av diskussionen om religionens roll i det svenska samhället under överskådlig framtid.