Herr B: Ögonblicket som drev mig i händerna på Ulf Adelsohn

Barndomsminnen formade tidiga politiska åsikter

Det var inte den mest glamorösa platsen att växa upp på – Orminge i övergången mellan 1970- och 80-talet. Betongen var grå och vardagen likaså, även om jag själv var ett rätt bekymmerslöst barn. Som många unga hade jag begränsad förståelse för världen runt omkring mig, men en sak var jag säker på: pösiga jeans och rundstickad tröja definierade discostilen i vårt lokala sammanhang.

Detta var förstås inte den internationella discoscenen – Donna Summer syntes knappast i tjocktröja. Men för mig betydde det allt. Patrick Hernandez hit ”Born to be alive” var min absoluta favoritlåt, och mamma hade stickat mina kläder. Bobbadilla på Kolingsborg, som låg inne i centrala Stockholm, var målet – en ungdomsdans i flera våningar där man skulle vara tretton för att komma in. Min vän Thomas och jag hade till och med utvecklat en specialkoreografi där vi dramatiskt svängde med våra långluggar.

Mycket från barndomen flyter ihop i minnet – det är svårt att placera exakt när saker hände eller när nya tankesätt började forma sig. Men det finns ett ögonblick jag minns med kristallklar tydlighet – den stund då jag plötsligt började identifiera mig med marknadsliberala tankar.

Det var mitt under min discoperiod. Jag hade tagit med ett sällskapsspel till en kompis, och vi satt på golvet i hans rum och spelade. Förortssolen strömmade in genom fönstret och lyste upp spelplanen. Jag hade säkrat Norrmalmstorg och racerbilen som spelpjäs – det var min tur och jag kände mig lycklig i stunden.

Men idyllen bröts abrupt när min väns pappa kom hem. Han exploderade i vrede, och jag är ganska säker på att han kallade mig kapitalistsvin. Det står helt klart att han anklagade mig för att fördärva hans son.

Efter att ha blivit utkastad stod jag länge kvar utanför deras lägenhet, fortfarande med tärningarna i handen. Trots att jag idag kan förstå att mannen kanske hade djupa personliga skäl att ogilla spelet Monopol, var det första gången en vuxen behandlat mig på det sättet. Inte ens min högsta volym på ”Born to be alive” när jag kom hem kunde helt läka såret.

Visst hjälpte musiken – den har alltid lindrat mina inre smärtor. Men jag var fortfarande skakad, och händelsen satte igång något i mig. Den arga pappan drev mig oavsiktligt rakt i famnen på den dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn och hans politik.

Under de följande åren i början av 80-talet utvecklade jag en stark motvilja mot vad jag uppfattade som det svenska skattetrycket, trots att jag som barn fick min veckopeng i redan beskattade pengar. Jag förfasade mig över löntagarfonder, utan att egentligen veta vad det var, och trots att praktiskt taget alla vuxna i min omgivning själva var löntagare.

Dessutom hävdade jag att den nya moderatledaren, ”våran Uffe”, representerade en välbehövlig förnyelse. Det är förstås lätt att skratta åt idag – jag hade inte ens kommit in i målbrottet ännu. Men upplevelsen hade gett mig en reflexmässig rädsla för extremism, något som inte enbart kännetecknar 70-talets vänsterrörelse.

Barndomen formar oss på oväntade sätt. Ett till synes harmlöst brädspel och en vuxens orimliga reaktion kunde plötsligt vrida en ung persons politiska kompass. Kanske är det just dessa slumpmässiga möten och konflikter som bygger våra tidiga värderingar långt innan vi har verktygen att utvärdera dem kritiskt.

Det är nästan som att minnet av tärningarna i min hand, förvirringen över den plötsliga vreden och känslan av orättvisa formade en attityd som det skulle ta år att nyansera. I efterhand ger det perspektiv på hur barn tar till sig och bearbetar vuxenvärldens konflikter – även när de inte helt förstår dem.