Herr B: Sista gången jag hyllade Hitler

Sverige under sjuttiotalet: Ett barns naiva misstag belyser tidens fria anda

En midsommarafton under sjuttiotalet, då solen strömmade in genom spröjsade fönster i en Södermalmslägenhet, utspelade sig en händelse som skulle etsa sig fast i minnet hos en ung pojke. Familjemiddagen var perfekt iscensatt – bordet vackert dukat med traditionell svensk midsommarmat: sill, potatis, painriche och portsalut, samt brännvin kryddat med johannesört.

När faderns högtidliga skålande besvarades av den nya hustrun och systern, utbrast pojken plötsligt ”Heil Hitler!” – en fras han uppsnappat från en jämnårig kamrat på förskolan, utan att förstå dess innebörd eller historiska kontext.

”Jag kan inte minnas någon annan gång som min pappa skrek åt mig. Men nu for det ur honom ett okontrollerat: ’Vad i helvete säger du!'”, berättar skribenten i denna personliga betraktelse över en av barndomens mest pinsamma ögonblick.

Händelsen bröt omedelbart den festliga stämningen. Den förväntansfulla glädjen vid midsommarbordet förvandlades till förvirring och tårar. Lunchen kunde inte fortsätta som planerat. I stället tog fadern upp sitt barn i famnen och vandrade runt i lägenheten, tröstande och förklarande varför sådana ord var så djupt problematiska.

Episoden belyser på ett talande sätt den kontrast som rådde i det svenska samhället under sjuttiotalet. Å ena sidan fanns ett kollektivt historiskt minne av andra världskrigets fasor, fortfarande levande hos vuxengenerationen. Å andra sidan existerade en påfallande frihet på landets förskolor, där tillsynen inte alltid hindrade barn från att sprida olämpliga uttryck utan förståelse för deras betydelse.

”Sjuttiotalet var en fri tid på landets förskolor”, konstaterar skribenten lakoniskt. Denna observation fångar en era då pedagogiska institutioner präglades av mindre strukturerad övervakning jämfört med dagens striktare riktlinjer för vad som är acceptabelt beteende och språk i utbildningsmiljöer.

Skribenten reflekterar över hur denna händelse länge förblev ”en skampunkt, ett minne som jag inte kunde snudda vid utan starkt obehag.” Bortom den uppenbara olämpliga hyllningen till Hitler, fanns skammen över att ha förstört den festliga stämningen och ironin i att det var barnet självt som behövde tröstas efter sitt oavsiktliga normbrott.

Nu, årtionden senare, har både fadern och hans hustru gått bort. Samtidigt noterar skribenten med oro hur samhällsklimatet förändrats: ”märkligt nog verkar också stigmat att bete sig som en jäkla nasse borta.” Detta antyder en djupare oro över samtida politiska strömningar och normförskjutningar i samhället.

Avslutningsvis framförs en önskan om att dagens politiker skulle kunna få samma omtänksamma tillrättavisning som han själv en gång fick – en vänlig men bestämd vägledning tillbaka till medmänsklighet och gemenskap: ”Det är ingen fara. Du visste inte bättre. Nu äter vi tillsammans.”

Denna korta berättelse fungerar som en påminnelse om hur värderingar och normer överförs mellan generationer, och hur vuxenvärldens reaktioner formar barns förståelse för vad som är acceptabelt i samhället. Samtidigt ställer den frågor om vår samtid – har vi förlorat något av den tydlighet som en gång gjorde det självklart att reagera kraftfullt mot fascistiska uttryck, eller finns det fortfarande vuxna som tar ansvar för att leda nästa generation rätt?

I berättelsens kärna finns också en påminnelse om samtalets och förklaringens kraft – hur en förälder som tar sig tid att förklara komplexa historiska sammanhang kan lägga grunden för djupare förståelse och etiska ställningstaganden hos ett barn.