Hilma af Klints erotiska koder avtäcks i Paris

Paris har återigen etablerat sig som världens konstcentrum, och den franska huvudstaden vibrerar av kulturell aktivitet. När svenska konstnären Hilma af Klint nu för första gången presenteras i en större utställning i den franska metropolen, är intresset enormt och den internationella diskussionen om hennes konst når nya höjder.

Utställningen på Grand Palais, som pågår till och med den 30 augusti, har hyllats i fransk press med ord som ”häpnadsväckande”, ”hypnotisk” och ”en upptäckt i stort format”. Publiken i salarna är knäpptyst och stämningen andäktig inför den svenska pionjären inom abstrakt konst. Utställningen arrangeras av Centre Pompidou, som för närvarande är stängt för renovering.

För den som följt Hilma af Klints internationella genomslag under de senaste fyrtio åren väcker dock Parisutställningen blandade känslor. Trots den entusiastiska mottagandet är lokalerna på tok för små för konstnärens monumentala verk. De berömda serierna ”De tio största”, ”Svanen” och ”Duvan” känns trängda och vingklippta i de begränsade utställningsrummen.

Enligt curatorn Pascal Rousseau tvingades utställningen bantas i sista stund efter en flyttning till mindre lokaler. Beslutet speglar en större kris inom de parisiska museerna. Enligt tidningen Le Monde kämpar både Centre Pompidou och Grand Palais med ekonomiska problem. De offentligt finansierade museerna i Paris lider av både sänkta anslag och skenande kostnader för nödvändiga restaureringar. Louvren kommunicerade tidigare i år ett investeringsbehov på 800 miljoner euro för att klara säkerheten och hantera publikanstormningen.

Även om själva utställningen kan vara en missräkning i fysiskt format, erbjuder den medföljande katalogen och det tillhörande symposiet betydande nytt forskningsmaterial om konstnären. Den senaste forskningen utmanar många tidigare föreställningar om Hilma af Klint som person och konstnär.

Under decennier har bilden av konstnären präglats av beskrivningar av henne som strikt högborgerlig, asketisk och kysk. Nu punkteras dessa föreställningar systematiskt av forskare. Ett av de första påståendena som vederlades var att hennes intresse för spiritism och teosofi skulle ha varit udda. I själva verket var de esoteriska strömningarna närmast en massrörelse under decennierna kring sekelskiftet 1900.

Ett seminarium i Paris hade temat ”Spiritualitet, stil och sexualitet” med fokus på andliga och erotiska symboler i af Klints konst, samt betydelsen av hennes samkönade relationer. Den tyska konstkritikern, forskaren och författaren Julia Voss beskriver detta som ”elefanten i rummet” som länge ignorerats. I sin biografi ”Mänskligheten kommer att förundras” från 2021 presenterade Voss som första forskare belägg för att Hilma af Klint var queer, att hon identifierade sig som man och tidvis arbetade kollektivt i en krets av kvinnor.

I sitt föredrag i Paris, med titeln ”Jag var ett instrument för extas” efter ett af Klint-citat, diskuterade Voss fluiditet vad gäller genus i konstnärens liv och verk. I relationen med Augusta ”Gusten” Andersson var denna ”vestal” och Hilma ”asket”, vars initialer förekommer i målningarna. Likaså symboliseringar i form av liljor för Gusten och rosor för Hilma, som stegvis sammansmälter i verken.

Redan för 13 år sedan höll curatorn Pascal Rousseau ett postmodernt färgat föredrag om af Klint i Sverige, kallat ”Subliminal vagina”, där antydningar om hennes läggning fick ett svalt mottagande. I sin nya katalogessä hänvisar Rousseau till dåtida begrepp som ”transcendental darwinism” och vad han nu kallar den ”förandligade vulvan”, med hänvisning till konstnärens återkommande stilisering av blomkronor och pistiller som analogi till mänskliga könsorgan.

Den nya forskningen visar att mycket i af Klints verk kan tolkas i erotiska termer. Abstraktionerna framstår som ett kodspråk för queera begär och samkönad kärlek. Hennes återkommande snäckformer och sniglar, som är hermafroditer, kan symbolisera att de två könen i framtiden ska sammansmälta i ett. Inom teosofin var androgynitet ett urtillstånd, och Rudolf Steiner, som grundade Antroposofiska sällskapet och som Hilma af Klint avgudade, hävdade att alla människor i grunden var bisexuella.

Konstdocenten Patrik Steorn konstaterade i sitt föredrag att konstnärens erfarenheter av att leva utanför heteronormen, och därmed utmana borgerlighetens strikta könsuppdelning, närde hennes experimentella skapande. Detta resulterade i en tvetydig bildvärld med många lager som forskare nu försöker avtäcka.

Katalogens huvudförfattare Hedvig Martin, doktorand i västerländsk esoterism vid universitetet i Amsterdam, presenterar en rad ögonöppnande forskningsrön baserat på närstudier av källmaterial, däribland konstnärens anteckningsböcker på sammanlagt 26 000 sidor. Martin går metodiskt igenom serie efter serie i det som kallas ”Målningarna till templet” från 1906-15 och visar att tidigare uttolkare av både privatlivet och konstnärskapet har tagit sig friheter.

Titlar som ”Urkaos” visar sig vara påhittade, liksom ”Målningarna till templet”, vilket Martin kallar en efterhandskonstruktion eftersom idén om ett tempel väcktes först på 1930-talet. Martin identifierar även vilka i kvinnokollektivet som sannolikt hjälpte Hilma af Klint, och med vad. Tidigast var det Anna Cassel, som numera är erkänd som medkonstnär till ”Urkaos”-serien.

Beskrivningar av det kollektiva arbetssättet fick det att hetta till på seminariet. Johan af Klint, som skrivit boken ”Hilma af Klints person och livsåskådning”, hävdade att det inte är någon nyhet att hans faster hade assistenter. Kurt Almqvist, vd för Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, som stöttat forskning om Hilma af Klint med över 60 miljoner kronor, replikerade skarpt.

Konflikterna på hemmaplan handlar om makten över Stiftelsen Hilma af Klints verk och tolkningsföreträdet, med ingredienser som hot och rättsliga tvister. Släktens överhuvud Erik af Klint ville avsätta stiftelsens styrelse och att hennes konst inte längre skulle visas för allmänheten, vilket tingsrätten avslagit.

Kurt Almqvist kallar nu Hilma af Klint för en ”queer profet”, en man i en kvinnas kropp. Han lyfter fram hennes sökande efter ”dualsjälen”, ett begrepp hon mötte i Edelweissförbundets transreligiösa mysticism. För Almqvist står det klart att Hilma af Klint var transsexuell eftersom hon identifierade sig som en dominant man. Genom att utveckla sin manliga aspekt kunde hon legitimera sex med kvinnor, vilket var tabubelagt och brottsligt vid tiden.

Seminariet visade också att forskningen om Hilma af Klint nu spridit sig till en rad västländer och omfattar mindre uppmärksammade delar av konstnärskapet, som de botaniska illustrationerna och sena akvarellerna. Fokuseringen på henne som abstrakt pionjär har ersatts av en mer sanningsenlig bild där hon sömlöst glider mellan figuration och abstraktion.

En översättning av den franska katalogen till både engelska och svenska skulle vara ett värdefullt tillskott i förståelsen av Hilma af Klint. Hon har blivit ett förunderligt globalt fenomen som talar till många på helt olika sätt, och den pågående forskningen fortsätter att avslöja nya dimensioner av hennes komplexa konstnärskap.