Holly Humberstone sjunger som en woke, kvinnlig Morrissey

På sin andra fullängdare bjuder Holly Humberstone in lyssnaren till ett mörkt kärlekslandskap med tydliga influenser från samtidens stora popakter. Den 26-åriga brittiska artisten, som slog igenom under pandemin, har utvecklat sitt sound i samarbete med några av musikbranschens mest inflytelserika namn.

Efter att ha samarbetat med Matt Healy från The 1975 på sin debut-EP, belönades Humberstone med ett prestigefullt pris på Brit Awards. Framgången ledde snabbt vidare till en plats som förband åt Olivia Rodrigo på dennes USA-turné och senare även åt självaste Taylor Swift på det ikoniska Wembley Stadium.

På ”Cruel world” har Humberstone arbetat med producenten Rob Milton och den gotiskt inspirerade estetiken har utformats i samarbete med Silken Weinberg, känd för sitt arbete med den amerikanska artisten Ethel Cain. Den viktorianska stilen och den visuella referensen till stumfilmsklassikern ”Nosferatu” i albumets första musikvideo ger tydliga associationer till Florence Welch och hennes Florence and the Machine.

Tematiskt rör sig albumet i ett dramatiskt och intensivt kärlekslandskap. Texterna är fyllda av starka bilder – krossat glas, bilar i hög hastighet och passionerade ögonblick. I låten ”Die happy” sjunger Humberstone ”If we crash and kiss the dash, baby, tragically, to die with you is to, to die happy” – en kärleksförklaring med dödsromantiska undertoner som för tankarna till Morrissey, men från ett modernt kvinnligt perspektiv.

Produktionen på albumet är påkostad med en rik ljudbild som tydligt påminner om The 1975:s sound. Särskilt i titelspåret och i albumets höjdpunkt ”To love somebody” finns en nostalgisk koppling till det tidiga 1990-talets radiomusik, vilket bidrar till skivans tillgängliga karaktär.

Den brittiska musikscenen har under de senaste åren producerat flera internationella stjärnor, och Holly Humberstone har positionerat sig i en intressant nisch mellan alternativ och mainstream. Efter att ha värmt upp för några av världens största popakter har hon etablerat en egen plattform, och ”Cruel world” representerar ett viktigt steg i hennes karriär.

Dock kämpar Humberstone med att definiera en helt egen identitet i ett konkurrensutsatt poplandskap. Trots att albumet innehåller flera starka spår framstår helheten som något av en samling välgjorda låtar som påminner alltför mycket om hennes mer etablerade förebilder. Produktionen är genomgående professionell, men saknar ibland den unika karaktär som skulle kunna lyfta materialet till nästa nivå.

I en tid där artister som Billie Eilish, Taylor Swift och The 1975 redan har definierat mycket av det samtida popsoundskapets ramar, lyckas inte Humberstone fullt ut bryta ny mark. Hon presenterar snarare en välproducerad remix av dagens mest uppenbara popreferenser, vilket gör att albumet riskerar att hamna i skuggan av branschens tungviktare.

För fans av modern, alternativ pop är ”Cruel world” trots detta ett album värt att utforska, särskilt höjdpunkter som ”To love somebody”. Men för att verkligen etablera sig som en ledande röst i den internationella popvärlden behöver Humberstone utveckla en mer distinkt konstnärlig identitet som tydligare skiljer henne från mängden.

Vad vi ser på ”Cruel world” är en talangfull artist som fortfarande är i processen att hitta sin unika röst i ett överbefolkat poplandskap. Tiden får utvisa om Holly Humberstone kan ta steget från att vara en lovande nykomling till att bli en artist som definierar sin egen generation.