Hon försöker ta reda på om hon som barn mördade sina trillingsystrar

I framtidens Sverige har klimatförändringarna vänt upp och ned på våra mest grundläggande traditioner. Magnus Dahlströms nya roman målar upp ett samhälle där permafrost har förändrat hur vi tar farväl av våra avlidna, en verklighet som framstår som både främmande och oroväckande nära.

I en tid då klimatlitteraturen ofta fokuserar på stormar, översvämningar och extremvärme tar Dahlström ett annat grepp. Hans framtidsvision visar ett Sverige där marken är permanent frusen, vilket gör de traditionella jordfästningarna närmast omöjliga att genomföra. Det är en subtil men kraftfull påminnelse om hur djupt klimatförändringarna kan påverka våra kulturella och religiösa ritualer.

Romanen utvecklar sig till en thriller där den förändrade naturen inte bara utgör en bakgrund utan blir en aktiv del av berättelsen. Den permanenta kylan fungerar som en metafor för ett samhälle som stelnat i sina försök att hantera en ny verklighet.

Vad som gör Dahlströms skildring särskilt effektiv är hur han väver samman det vardagliga med det extraordinära. Karaktärerna försöker upprätthålla någon form av normalitet i en miljö som blir allt mer främmande, vilket skapar en spänning som genomsyrar hela verket.

Svenska begravningstraditioner har en lång historia med djupa rötter i vår kultur. Jordfästningen har varit ett centralt moment i begravningsritualen, och tanken på att denna tradition skulle omöjliggöras av miljöförändringar väcker existentiella frågor om kontinuitet och anpassning.

Litteraturkritiker har noterat att Dahlströms tidigare verk ofta utforskat gränserna mellan det normala och det avvikande. I denna nya roman tar han detta tema till en ny nivå genom att placera det i en klimatförändrad framtid där själva förutsättningarna för mänsklig existens har förändrats.

Romanen ansluter sig till en växande genre av skandinavisk litteratur som använder thrillerelement för att utforska samhällsfrågor. Till skillnad från mer direkta dystopier erbjuder Dahlström en subtilare skildring, där hotet inte kommer från övervakningsstater eller våldsamma sammanbrott utan från en långsam, obeveklig förändring av våra livsbetingelser.

Permafrosten i boken fungerar inte bara som ett klimatelement utan också som en symbol för ett tillstånd av stelnad förändring – en paradox där allt har förändrats men samtidigt låsts fast i ett nytt mönster. Detta ger berättelsen en psykologisk dimension som går utöver den rent miljömässiga.

Den litterära skildringen av klimatförändringarnas konsekvenser har blivit allt mer nyanserad under de senaste åren. Från tidiga, ofta melodramatiska varningar har vi nu rört oss mot mer komplexa berättelser som Dahlströms, där miljöförändringarna vävs in i människors vardagsliv och identitet på sätt som är både skrämmande och igenkännbara.

För svenska läsare kan berättelsen kännas särskilt nära, eftersom den utspelar sig i ett landskap som är välbekant men samtidigt förvandlat. Det är just denna kombination av det välkända och det främmande som gör Dahlströms vision så effektiv.

Jonas Thentes beskrivning av romanen som ”ganska otäck” fångar ett centralt element i verket: det är inte den spektakulära skräcken som dominerar utan en långsamt växande känsla av obehag inför förändringarna i både naturen och människors sätt att förhålla sig till döden och till varandra.

I ett bredare kulturellt perspektiv kan romanen ses som ett bidrag till den pågående diskussionen om hur vi ska förstå och förbereda oss för en framtid präglad av klimatförändringar. Den väcker frågor om anpassning och motstånd, om vad vi kan bevara och vad vi måste överge.

Svensk litteratur har en stark tradition av att utforska människans relation till naturen, från Strindberg till dagens författare. Dahlströms roman placerar sig i denna tradition samtidigt som den tar den i nya riktningar, anpassade till vår tids utmaningar.

För läsare som följer den samtida svenska litteraturen representerar Dahlströms nya verk ett viktigt bidrag till en växande korpus av texter som försöker förstå och gestalta de existentiella dimensionerna av klimatförändringarna – inte bara som ett globalt fenomen utan som något som kommer att omforma våra mest intima ritualer och relationer.