Ett sekel sedan världslitteraturens ikoniska fotografi

På ett av världslitteraturens mest kända fotografier sitter sex personer runt ett spanskt bord en sommardag för etthundra år sedan. Bilden förevigar en grupp vars öden skulle flätas samman i en roman som förändrade litteraturhistorien. I skuggan sitter en man i fluga och futuristiska hipsterglasögon – den enda som inte ler. Bredvid honom lutar sig en kvinna över bordet med ett trolskt leende. Den tredje personen är Ernest Hemingway.

Vid tidpunkten för fotografiet är Hemingway ännu bara en lovande novellist, känd bland ett fåtal intellektuella på Paris vänstra strand. Men några veckor senare, sommaren 1925, skulle han i Madrid börja skriva i en blå anteckningsbok: ”Första gången jag träffade honom var i hans rum på Hôtel Quintana i Pamplona”.

Det som börjar som en berättelse om en tjurfäktare, baserad på verkliga händelser med människorna på fotografiet i nyckelroller, utvecklas till en roman som skulle omforma den moderna litteraturen. I de första utkasten använder Hemingway deras riktiga namn: Loeb, Bill, Duff och sig själv som ”Hem”. Så småningom transformeras de – ”Hem” blir Jake Barnes, den judiske Loeb blir Robert Cohn och Duff blir Lady Brett Ashley, en gestalt som kommer att personifiera 1920-talets anda av sprit, jazz, flytande könsroller och sexuell frigörelse.

Efter veckor av intensivt skrivande slutför Hemingway den första versionen av ”The sun also rises” – på svenska ”Och solen har sin gång” – den 15 september 1925. När romanen publiceras i oktober 1926 lanserar den begreppet om ”den förlorade generationen”, de unga som söker mening i efterdyningarna av första världskriget. Den skapar nya stilideal för litterär prosa, präglad av undertryckta känslor, korta meningar och sparsmakad användning av adjektiv och adverb.

Romanen bidrar till att göra Hemingway till kanske den mest kända amerikanska 1900-talsförfattaren och placerar sig fortfarande på topplistor över världens främsta litterära verk. Den väcker också Paris till nytt liv i det litterära medvetandet, där Brett Ashley blir den ikoniska gestalten som lockar generationer av unga till stadens kaféer i sökandet efter en liknande anda.

Kvinnan med det trolska leendet på fotografiet, Duff Twysden, blir genom romanen känd för sin charm, promiskuitet och alkoholism – en bild som många menar är orättvis och överdriven. En sak står dock klar: hon hade en märklig förmåga att få människor att förälska sig i henne.

När Twysden träffar Hemingway är hon i 35-årsåldern, en adlig brittiska med två äktenskap bakom sig. Hon är förhållandevis lång, 175 centimeter, med kortklippt, bakåtkammat hår och klär sig i tröja, tweedkjol och manshatt eller basker. Hon har en son som hon till sin stora sorg inte får träffa, och den litterära skildringen av henne som ”supig nymfoman” gör det inte lättare att återfå vårdnaden.

Trots att Twysden hade både en vacker sångröst och var en talangfull tecknare, utelämnas dessa intellektuella och konstnärliga gåvor i Hemingways skildring. Hon beskrivs istället som vad vi idag skulle kalla en ”pick me girl” – någon som får män att känna sig sedda och älskade, något som Hemingway med sin enorma fåfänga var särskilt mottaglig för.

Vid tiden för fotografiet är Twysden tillsammans med mannen till höger i bild, Pat Guthrie, en svårt alkoholiserad skotsk krigsveteran. Deras relation har beskrivits som en av de vackraste kärlekshistorierna i det litterära Paris, trots rykten om Guthries sexuella läggning.

Harold Loeb, mannen som inte ler på fotografiet, har goda skäl till sin dysstra min. Precis som i romanen har Loeb och Twysden haft en intensiv kärlekshistoria innan gruppen samlas i Pamplona. Twysden hade till och med föreslagit att de skulle rymma till Sydamerika tillsammans, något Loeb avböjde av praktiska skäl – ett beslut han skulle komma att ångra resten av sitt liv.

Loeb förstod aldrig varför Hemingway, som varit hans vän, förvandlade honom till romanens patetiska Robert Cohn. En teori är att Hemingway blev fientlig mot alla som hjälpt honom, kanske för att det fick honom att framstå som svag. En annan förklaring kan vara att Twysden föredrog den intellektuelle Loeb framför machomannen Hemingway, något som sårade författarens stolthet.

På fotografiet från Spanien sitter även Hadley Hemingway, Ernests fru, som ser gladast ut av alla – en fasad som döljer en smärtsam verklighet. ”Det var en upprivande sommar för mig”, skulle hon senare säga. När hon läste sin makes manusutkast upptäckte hon att hon var den enda i sällskapet som inte fanns med i boken. Ett år senare, i augusti 1926, separerar paret när Hemingway förälskar sig i den yngre och rikare Pauline Pfeiffer.

Både Hadley och Duff Twysden skulle komma att finna mer varaktig lycka i kärleken än Hemingway själv. Hadley gifter sig med journalisten Paul Mowrer och lever med honom till hans död 1971. Duff Twysden träffar den amerikanske konstnären Clinton King, tretton år yngre än hon. De flyttar till USA, målar tillsammans och lever ett enkelt men lyckligt liv tills hon dör i tuberkulos i Santa Fe, endast 47 år gammal.

”Vi var mycket fattiga och mycket lyckliga” – Hemingways berömda ord om Paris skulle lika gärna kunna beskriva Duff Twysdens liv efter att hon dragit sig undan från den berömmelse som ”Och solen har sin gång” ofrivilligt gett henne.