Hyllade ”Eurotrash” serveras med en påse skit på Galeasen

När Christian Krachts roman ”Eurotrash” nu sätts upp på Galeasen blir det en skarp påminnelse om hur det förflutna ständigt gör sig påmint i nuet. På scenen möter vi en man som frenetiskt berättar om sin nazistiska bakgrund, medan han tar sin psykiskt instabila mor på en resa genom Centraleuropa.

Föreställningen, som bygger på Krachts hyllade roman från 2020, visar sig vara mer än bara ett personligt trauma uppspelat på scen. Den blir en kraftfull kommentar till vår tids återuppväckta nationalism och historielöshet.

I centrum står berättaren som rastlöst rör sig mellan minnen av sina morföräldrar, som var övertygade nazister, och relationen till modern vars psykiska tillstånd är skört. Resan genom Europa blir både en fysisk förflyttning och en resa genom ett mörkt europeiskt kollektivt minne.

Krachts text, som balanserar mellan fiktion och autofiktivt berättande, har av kritiker beskrivits som både plågsamt självutlämnande och intellektuellt utmanande. Den schweiziske författaren använder sin egen familjehistoria som en lins för att granska ett Europa där många fortfarande vägrar att göra upp med historiens spöken.

På Galeasens intima scen kommer texten till liv genom ett intensivt skådespel där gränsen mellan komik och tragedi ständigt utmanas. Publiken dras in i ett narrativ där det personliga ständigt speglar det politiska, där faderlöshet och modersrelationer blir metaforer för ett Europa som fortfarande söker sin identitet.

Särskilt anmärkningsvärt är hur föreställningen lyckas fånga den schweiziska och tyska kulturella kontexten, där historierevisionism och minneskultur länge varit omstridda ämnen. De subtila nyanserna i Krachts text översätts skickligt till scenspråk, där även tystnaderna blir meningsbärande.

”Det är nästan som att förnekelsen av historien har skapat ett vakuum som fylls med nya förenklingar och myter,” förklarade regissören vid premiären. ”Vi försöker inte ge några enkla svar, utan snarare väcka de svåra frågorna.”

Uppsättningen kommer i en tid då högernationalistiska krafter växer sig starkare i flera europeiska länder. Den fungerar som en påminnelse om att historien inte är ett avslutat kapitel, utan fortsätter att påverka våra liv, våra relationer och våra samhällen.

Kritiker har noterat hur verket placerar sig i en tradition av tysk ”Vergangenheitsbewältigung” – uppgörelsen med det förflutna – men med ett samtidsperspektiv som gör den särskilt angelägen. Precis som författaren W.G. Sebald en gång gjorde, lyckas Kracht väva samman det personliga och det historiska på ett sätt som gör det omöjligt att avfärda som enbart fiktion.

Scenografin, som är avskalad men effektiv, understryker känslan av rotlöshet och vilsenhet. De få rekvisita som används blir symboliskt laddade – en resväska, ett fotografi, ett par skor – allt bär på sina egna berättelser och fungerar som konkreta förankringar i ett annars kaotiskt narrativ.

Kristina Lindquist, som analyserat föreställningen, pekar på hur den blir en attack inte bara på historisk nationalism utan också på samtida nationalistiska strömningar. Den påminner oss om hur lätt historien kan upprepas när vi väljer att glömma eller förneka.

”Det finns en brutal ärlighet i hur Kracht skildrar sin släkthistoria som blir universell,” skriver hon. ”Det handlar inte bara om Tyskland och Schweiz, utan om hur alla europeiska nationer bär på sina egna förträngda trauman.”

I en tid när populistiska röster försöker förenkla historien och samtiden blir ”Eurotrash” ett välbehövligt motgift. Den visar att det personliga alltid är politiskt, och att våra individuella berättelser alltid är inflätade i större historiska skeenden.

Föreställningen ställer också frågor om vad vi ärver från våra föräldrar och förfäder – inte bara genetiskt utan också moraliskt och politiskt. Hur mycket av deras skuld är också vår? Och hur kan vi göra upp med ett förflutet som inte är vårt eget men som ändå formar oss?

För de som ser ”Eurotrash” på Galeasen blir det en omskakande upplevelse som fortsätter att genljuda långt efter att ridån gått ner. Det är teater som vägrar att trösta eller förenkla, men som i sin kompromisslösa ärlighet också erbjuder en möjlighet till förståelse och försoning.