I Jenny Jägerfelds nya roman skildras funkisflickan Mörten med kärlek och kunskap

I en värld där barnböcker ofta speglar sin samtid, fortsätter Jenny Jägerfeld att berika den svenska barnbokshyllan. Denna gång tar hon oss på en resa med den välbekanta bikaraktären Mörten, eller Märta som hon egentligen heter, från den tidigare hyllade romanen ”Comedy Queen”.

I ”Banjo Baby” får läsaren följa Mörtens tankar och upplevelser genom en annorlunda dagboksform. På grund av sin dyslexi och Tourettes syndrom väljer Mörten att tala in sina tankar på sin pappas gamla kassettbandspelare istället för att skriva ner dem. Varje kapitel inleds med bandspelarens karakteristiska ”Klick! Skrammel, skrap, surr…” som ersätter det traditionella ”Kära dagbok”.

Detta narrativa grepp – att låta skönlitteratur härma andra medier – har blivit allt vanligare inom barn- och ungdomslitteraturen på senare år. Mejlkonversationer, sms, inlägg på sociala medier och videoklipp återges nu ofta i romanform. Effekten kan vara både lyckad och mindre lyckad; ibland förstärks känslan av autenticitet, medan inslagen i andra fall kan kännas överflödiga.

Den fiktiva dagboken har en lång och rik tradition i litteraturhistorien. Ett välkänt svenskt exempel är Barbro Lindgrens självbiografiska trilogi från 1970-talet – ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner” – där författaren på ett mästerligt sätt lyckas återge barnets perspektiv utan att förenkla eller förminska.

I ”Banjo Baby” känns dagboksformatet dock inte lika självklart. Inspelningarna på kassettbanden skiljer sig inte nämnvärt från tonen i Jägerfelds övriga jagberättelser, och formatet tillför egentligen inte så mycket till berättelsen i sig.

Men dessa tekniska invändningar bleknar snabbt när läsaren kommer in i Mörtens värld. Jägerfeld har en enastående förmåga att skapa levande karaktärer, och Mörten är inget undantag. Hennes personlighet är omsorgsfullt framställd, och det märks att författaren har både kunskap om och kärlek till barn med funktionsvariationer. Texten balanserar mellan humor och allvar – typiskt för Jägerfeld – där vissa passager framkallar skratt medan andra, som beskrivningarna av hur vuxna reagerat negativt på Mörtens Tourettes eller hur barn mobbat henne, kan framkalla tårar.

Trots sina förtjänster når ”Banjo Baby” inte samma höjder som ”Comedy Queen”, som snabbt etablerade sig som en modern barnboksklassiker. Den saknar den djupa klangbotten som krävs för att bli en tidlös favorit. Men det betyder inte att boken är utan värde – tvärtom. ”Banjo Baby” har potential att bli både en ögonöppnare för många och en viktig spegel för barn som sällan ser sig själva representerade i litteraturen.

Rabén & Sjögren, som står bakom utgivningen, fortsätter därmed sin tradition att publicera barnböcker som tar upp viktiga ämnen på ett nyanserat sätt. Boken är rekommenderad från nio år, vilket känns som en lämplig åldersrekommendation med tanke på temana och språknivån.

I en tid när representation av olika funktionsvariationer fortfarande är sällsynt i barnlitteraturen, är ”Banjo Baby” ett välkommet tillskott. Den visar att alla berättelser förtjänar att bli hörda – oavsett om de berättas genom skrift, tal eller inspelningar på gamla kassettband. Och kanske är det just där bokens verkliga styrka ligger: i påminnelsen om att vi alla har våra unika sätt att uttrycka oss på, och att det är just denna mångfald som berikar vår gemensamma litterära värld.