I Veronica Maggios nya låtar hörs arvet från Kent

Vid 44 års ålder har Veronica Maggio nått en position i sin karriär som liknar Håkan Hellströms. Hennes klassiska album ligger långt bakom henne, men hennes musik har gjort ett så djupt kulturellt avtryck att publiken förblir lojal. Arenor fylls oavsett vad, mycket tack vare gamla meriter.

Artister i denna privilegierade position, som många i musikbranschen drömmer om att nå, reagerar olika på friheten det ger. Trots att Maggio skulle kunna göra precis vad hon vill, verkar hon fortfarande påverkas av publikens förväntningar. Det enda märkliga med hennes nya album ”Sciura” är egentligen att det släpps i två delar – ett grepp hon använde även med sin föregående skiva. Det känns konstigt eftersom uppdelade släpp upplevs som irriterande och konstnärligt omotiverade.

De första sju låtarna på Maggios åttonde fullängdsalbum visar en relativt förväntad utveckling. Hon har tidigare flirtat med syntiga ljudbilder, och hennes album från 2022 hade tydliga influenser från 1980-talet. Nu har hon bläddrat framåt ett decennium i sin musikaliska referensram och landat i sent 90-tal. Där finns skitigare elektroniska strukturer, distade gitarrer, triphop-stämningar och musik skapad för bilradion, med tydliga influenser från artister som Sheryl Crow, All Saints och Kent.

Kent-influensen är särskilt påtaglig. Maggio, som tidigare samarbetat med Jocke Berg, låter slående lik honom när hon i låten ”Mount doom” sjunger: ”Du förtjänar mer tid/mer tid än alla får, alla dumma får”. Även i de dröjande ekona som breder ut sig i produktionen hörs arvet från Sveriges största rockband. Stilvalen signalerar mognad, vilket passar en artist som länge fått kämpa mot fördomar om att hon främst skriver musikaliska soundtracks till nattklubbsköer.

”Sciura” hade gärna fått spetsa till det något blaserade tonläget ytterligare. Där finns en riktning för Veronica Maggio att utforska vidare när hon tar steget in i nästa fas av sin karriär.

Albumet har fått betyget 3 (av 5) och recensenten lyfter fram ”Vrooom” som skivans bästa spår.

Denna utveckling är intressant i ett större musikhistoriskt perspektiv. Svenska artister som nått en viss nivå av framgång tenderar att antingen experimentera vilt eller förfina sitt etablerade sound. Maggio verkar ha valt den senare vägen, med försiktiga förflyttningar från sitt karakteristiska popljud mot mer mogna musikaliska uttryck.

Skiftet mot sent 90-tal är också tidstypiskt för den nostalgiska våg som sveper genom musikscenen just nu, där millennieskiftets estetik får förnyat intresse. För en artist som Maggio, vars karriär tog fart i mitten av 00-talet, är det ett naturligt steg att utforska influenser från en era som låg nära i tiden när hon själv formades musikaliskt.

Med ”Sciura” fortsätter Maggio att cementera sin position som en av Sveriges mest betydelsefulla popartister, samtidigt som hon försiktigt navigerar in i en ny artistisk fas där hon balanserar mellan publikens förväntningar och sin egen kreativa utveckling.