Idris Elba: ”Jag har varken nerverna eller modet för politik”
Från knarklangare i Baltimore till USA:s president på bara ett par decennier – den brittiska skådespelaren Idris Elba har onekligen gjort karriär på vita duken. I början av 2000-talet fick han sitt stora genombrott som den lömska klättraren Stringer Bell i David Simons hyllade tv-serie ”The Wire”.
Sedan dess har han profilerat sig som London-kommissarien John Luther och gestaltat allt från frihetskämpen Nelson Mandela till superhjälten Heimdall i Marvels universum. Under flera år har hans namn nämnts i spekulationer kring vem som skulle kunna bli nästa James Bond.
Trots framgångarna drabbades Elba av självtvivel när regissören Kathryn Bigelow bad honom spela USA:s president i ”A House of Dynamite”, som får svensk biopremiär den 10 oktober. Den brittiska filmstjärnan från Hackney tvekade länge innan han tackade ja till rollen.
– Det var otroligt intensivt och ultrarealistiskt, precis som vi föreställde oss att verkligheten skulle kunna vara. Kathryn gör film på ett sätt som får både oss skådespelare och publiken att känna oss totalt närvarande, säger Elba.
När han träffar pressen på lyxhotellet Excelsior i Venedig i samband med filmens världspremiär utstrålar han ett coolt självförtroende. Klädd i svarta jeans och en designtröja med chica hål i sömmarna, följd av en anonym kameraman, gör han entré i intervjurummet.
– Lugn, han är med mig. Bara dokumenterar lite av mitt liv. Vi behöver inte gå in på det. Jag är en mystisk typ, säger Idris Elba och blinkar självironiskt.
Trots avslappnad klädsel utstrålar han en kraftfull karisma som skulle passa en president. Enligt brittiska tidningen The Sun har källor inom Labour till och med nämnt honom som potentiell kandidat inför nästa borgmästarval i London – ett långskott förstås, men ändå ett tecken på hans stjärnstatus.
Om han någonsin övervägt en politisk karriär så dog den tanken definitivt i samband med inspelningen av ”A House of Dynamite”, där hans karaktär genomgår det yttersta stresstestet.
– Jag har varken nerverna eller modet för att syssla med politik. Jag är tacksam att jag aldrig behövt fatta sådana beslut som min rollfigur måste göra i filmen, säger han.
”A House of Dynamite” är en pulshöjande thriller om det internationella kärnvapenhotet. Handlingen inleds när USA hotas av en okänd fiende – en missil har avfyrats från Stilla havet och är på väg mot Chicago. De avgörande 18 minuterna fram till nedslaget skildras ur olika perspektiv: från militärens kommandocentraler till Vita husets krisrum, bland annat via en underrättelseanalytiker (spelad av svenska Rebecca Ferguson), en fyrstjärnig general (Tracy Letts), en försvarsminister (Jared Harris) och en pressad NSA-rådgivare (Gabriel Basso).
Elbas president får mardrömsbeskedet mitt under ett möte med skolbarn och blir genast evakuerad i en militärhelikopter, där han ställs inför det yttersta beslutet. När en rådgivare räcker fram en broschyr med handlingsplaner fräser han: ”Det är som att titta på en jävla restaurangmeny!”
Precis som i Bigelows tidigare kritikerrosade filmer ”The Hurt Locker” och ”Zero Dark Thirty” har hon ett journalistiskt förhållningssätt med extremt noggrann faktakoll. Elba liknar inspelningen vid att vara med i en dokumentär.
– I filmens tredje akt valde vi att fokusera på några mänskliga berättelser, i stället för att bombardera publiken med mer fakta. Förhoppningen är att tittarna kan relatera till oss och få ett nytt perspektiv på kärnvapenfrågan. Jag försökte ge rollen så mycket av mig själv som möjligt, utan klichéer, säger han om sin presidentkaraktär som bär sina kontokort i en enkel plastpåse.
– De där små detaljerna var ett försök att göra det mänskligt och äkta i en extrem krissituation.
Hans presidentkaraktär är både rationell och mänsklig, öppen för andras åsikter. Men Elba vill inte göra för mycket politik av rollen.
– Min president är inte baserad på någon verklig person – men filmen visar att det i slutändan egentligen inte spelar någon roll vem som sitter i Vita huset. Det är en människa där som har tillgång till ”knappen” och som styrs av sitt temperament. Så det stora problemet är egentligen ett systemfel. Det finns röda knappar över hela världen där någon kan trycka och förstöra allt för oss andra.
Medan regissören Kathryn Bigelow växte upp i 50-talets USA under kalla kriget och har tydliga minnen av ”absurda” övningar där skolbarn fick ta skydd under bänkarna, var kärnvapenhotet inget som präglade Elbas uppväxt i östra London.
– Nej, jag hade ingen erfarenhet av kärnvapenhot under min barndom. Men jag minns det som ett tema i några filmer på 90-talet, berättar han.
Sedan hans uppväxt i Hackney har dock antalet länder med tillgång till kärnvapen ökat. Idag finns det nio länder som förfogar över dessa domedagsvapen.
– Mänskliga konflikter är tyvärr oundvikliga, men ingen konflikt är värd risken för att hela planeten utplånas. I stället behöver vi forum för dialog där vi kan vara oense – utan att förstöra allt för att vi inte håller med varandra.
Med en självironisk skratt tillägger han:
– Haha, jag kanske låter som en politiker ändå, men vi är här för att sprida ett budskap. Vår film är en bra början till en diskussion. Ämnet har förstås avhandlats förr, men det här är den första filmen på länge som speglar vår tid. Den ger inga färdiga svar, men öppnar för dialog.
Han avslutar intervjun med en träffande liknelse:
– Man kan också se filmen som en slags hälsokontroll. Även om man inte känner sig dödssjuk så skadar det inte att kolla upp sig hos sin läkare då och då, eller hur?
