Stellers sjöko – från upptäckt till utrotning på bara 27 år

Det var under Vitus Berings sista expedition i Berings hav år 1741 som den tyske naturforskaren Georg Wilhelm Steller upptäckte en för människan tidigare okänd havslevande art. Det imponerande däggdjuret, som fick namnet Stellers sjöko, kunde bli upp till 8 meter långt och väga omkring 10 ton.

Endast 27 år senare, 1768, förklarades arten utdöd. Anledningen var att sjökon var enkel att jaga och gav rikligt med kött och späck – något som var mycket eftertraktat bland sjömän på den tiden.

– På den tiden fanns det ingen föreställning om att en art kunde utrotas. Dåtidens människor trodde att naturen skulle ge och ge i överflöd, för alltid, förklarar den finska författaren Iida Turpeinen.

Turpeinen, som nu är aktuell med romanen ”De levande”, upptäckte själv Stellers sjöko vid ett besök på Naturhistoriska centralmuseet i Helsingfors 2016. Som nybliven doktorand med drömmar om att skriva en avhandling om biologisk mångfald och arters utdöende, blev hon djupt fascinerad när hon plötsligt stod framför ett enormt skelett.

– Det var stort och klumpigt och jag blev alldeles uppslukad av det. Sedan läste jag på skylten att djuret utrotades 27 år efter dess upptäckt, och att det bara finns ett par kompletta skelett kvar i världen, berättar hon.

Frågorna hopade sig i hennes huvud: Hur kunde en art utrotas på så kort tid? Och varför fanns det ett skelett just i Helsingfors? Hennes nyfikenhet drev henne direkt till Nationalbiblioteket för att börja forska i ämnet – och satte igång en sju år lång kreativ process.

Resultatet blev inte en avhandling utan en roman där Turpeinen skildrar inte bara Berings expedition år 1741, utan spänner över närmare 300 år av vetenskapshistoria. Romanen följer de personer som på olika sätt kommit i kontakt med sjökon, både under dess korta kända existens och senare genom det skelett som nu finns på museet i Helsingfors.

– Nästan alla personer i min bok utgår från historiska personer. Jag har också försökt skildra 1700-talets havsexpeditioner så troget som möjligt, så det har blivit en hel del research, förklarar Turpeinen.

En av de mest fascinerande personerna i boken är konstnären Hilda Olson, en verklig historisk person som var fiskardotter och studerade konst i Helsingfors under 1850-talet. Hon upptäcktes av naturvetaren professor Alex von Nordmann som gav henne möjlighet att arbeta som vetenskaplig illustratör – en högst ovanlig karriär för en kvinna på den tiden.

– Hon var enormt skicklig. Vid den här tiden fick kvinnor inte ägna sig åt vetenskap. Hon kunde ägna sig åt detta enbart för att Alex von Nordmann var en progressiv professor, säger Turpeinen.

År 1861 fick Olson i uppdrag att teckna av just det skelett av Stellers sjöko som Turpeinen skulle komma att betrakta cirka 150 år senare. Efter professorns död katalogiserades Olsons illustrationer under hans namn och glömdes bort – tills Turpeinen genom sin research återupptäckte dem.

– Jag är väldigt stolt över att ha bidragit till att hon nu, nästan 200 år senare, får det erkännande som konstnär som hon förtjänar. Alla experter jag har talat med är överens om att det rör sig om vetenskapliga teckningar och illustrationer i världsklass. Dessutom har det visat sig att hon är den första kvinnliga vetenskapliga illustratören som vi känner till i Norden.

Turpeinen berättar att hon medvetet satte upp ett mål när hon började skriva: hälften av romanens personer skulle vara kvinnor.

– Jag har läst så många romaner med vetenskapshistorisk inriktning och jag har alltid stört mig på att det knappast förekommer några kvinnor i dem. Så jag bestämde mig för att hitta kvinnor som jag kunde berätta om. Vet man vad man ska leta efter i ett arkiv, så hittar man. Plötsligt vimlade det av kvinnor.

”De levande” har fått ett enormt positivt mottagande i Finland, där den beskrivits som en av landets bästa debutromaner någonsin. Översättningsrättigheterna har sålts till 28 länder, och Turpeinen har blivit utnämnd till ”writer in residence” vid Naturhistoriska centralmuseet, vilket ger henne full tillgång till arkiven för fortsatt research.

Framgången har dock medfört en oväntad konsekvens – så många besökare har velat se och röra vid sjökons skelett att museet tvingats skydda det med glasskivor.

– Det är absurt att en bok som jag skrivit som ett slags varning om hur vi människor skövlat naturen, i slutändan äventyrar en av de sista resterna av detta djur. Vi verkar inte lära oss av historien, säger Turpeinen med en suck.

– Även då vi människor agerar utifrån ömhet, så riskerar vi att äventyra något annat. Det är fascinerande som fenomen, men också rätt dystert.

När Turpeinen nu arbetar med sin nästa vetenskapshistoriska roman, besöker hon ibland sjökoskelettet, inte bara för att betrakta det utan också för att i smyg lyssna på besökarnas reaktioner.

– Det är bästa stället för mig att tjuvlyssna på människor som har läst min roman. Jag gör det ibland bara för att roa mig när jag tar paus i arbetet med den andra boken.