Ingen blir besviken när fäbodjäntorna släpper kroppen fri på Dramaten

I skuggorna av ett alltmer digitaliserat kulturlandskap har en djärv teatertolkning av den ökända svenska porrfilmen ”Fäbodjäntan” tagit form. Amanda Apetrea, Lisen Rosell och Nadja Hjorton har tillsammans skapat en föreställning som utmanar publikens förväntningar och omdefinierar ett kontroversiellt stycke svensk filmhistoria.

Den ursprungliga filmen från 1978, regisserad av Mac Ahlberg under pseudonymen ”Bert Torn”, har länge haft en säregen plats i svensk populärkultur. Trots – eller kanske på grund av – dess explicita innehåll, har filmen blivit något av en kultklassiker och en referenspunkt i diskussioner om den svenska liberala synen på sexualitet under 1970-talet.

Men den som förväntar sig en traditionell eller bokstavstrogen tolkning av originalverket kommer att bli överraskad. Trion Apetrea, Rosell och Hjorton har tagit sig konstnärliga friheter som resulterar i en helt ny upplevelse, ett eget universum som både kommenterar och transcenderar förlagan.

”Vi ville inte bara reproducera ett problematiskt material, utan undersöka vad som händer när vi tar makten över berättelsen”, förklarar Amanda Apetrea i ett samtal före premiären.

Föreställningen, som visas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, har redan väckt uppmärksamhet för sitt innovativa grepp om materialet. Istället för att fokusera på de sexuella aspekterna av originalfilmen, utforskar teaterversionen teman som makt, representation och kvinnlig agens.

”Det finns något intressant i att återerövra ett material som i grunden skapades för den manliga blicken”, säger Lisen Rosell. ”Vi ställer frågor om vem som har rätt att tolka och omtolka kulturella artefakter, särskilt sådana som är laddade med problematiska perspektiv.”

I en tid då diskussionen om konstnärlig frihet och kulturellt återtagande är högaktuell, representerar denna tolkning av ”Fäbodjäntan” ett viktigt bidrag. Teaterscenen har blivit en arena där konstnärer kan omförhandla och omtolka historiska verk genom ett samtida perspektiv.

Nadja Hjorton påpekar att projektet också handlar om att undersöka den svenska självbilden: ”Sverige har haft en komplex relation till sin identitet som sexuellt frigjort land. Filmen ’Fäbodjäntan’ är på många sätt en produkt av en specifik tid och plats, och genom att återbesöka den kan vi också reflektera över hur långt vi faktiskt har kommit.”

Föreställningen använder sig av både humor och allvar för att belysa frågor om sexualitet, makt och representation. Scenografin är minimalistisk men effektfull, med element som både hyllar och parodierar den svenska landsbygdsidyllen som utgjorde bakgrunden till originalfilmen.

Teaterkritiker har noterat hur produktionen lyckas balansera på en fin linje mellan respekt för originalverket och radikal nytolkning. ”Det är varken en hyllning eller ett fördömande, utan snarare en kritisk omfamning”, skrev en recensent efter premiären.

I en bredare kontext representerar denna uppsättning en trend inom svensk scenkonst där konstnärer allt oftare vänder sig till populärkulturen för att hitta material att bearbeta. Genom att använda välkända verk som utgångspunkt kan teaterskapare nå nya publikgrupper och samtidigt erbjuda nya perspektiv på kulturarvet.

För Kulturhuset Stadsteatern innebär uppsättningen också en möjlighet att nå ut till en yngre publik som kanske inte har någon direkt relation till originalfilmen, men som kan uppskatta den konstnärliga visionen och de samtida teman som föreställningen berör.

”Vi ser det som vår uppgift att utmana och provocera, inte för provokationens skull, utan för att skapa meningsfulla kulturella samtal”, säger teaterns konstnärliga ledare.

När Amanda Apetrea, Lisen Rosell och Nadja Hjorton nu bjuder in publiken till sitt nyskapade universum, är det med en inbjudan att se bortom det uppenbara och upptäcka nya dimensioner i ett material som många trodde de redan kände. På så sätt visar de att även det mest kontroversiella kulturarvet kan bli en utgångspunkt för nyskapande och tankeväckande scenkonst.