Operarecension: ”Figaro skiljer sig” avrundar trilogi på Kungliga Operan

En rörlig och dramatisk musikvärld möter publiken direkt i Elena Langers opera ”Figaro skiljer sig”, som nu sätts upp på Kungliga Operan i Stockholm. Verket, som hade sin urpremiär i Cardiff 2016, fulländar Pierre de Beaumarchais klassiska pjästrilogi om den listiga frisören Figaro och avslutar samtidigt regissören Linus Fellboms egen Figarotrilogi på operahuset.

Det är knappast överraskande att tonsättare genom tiderna lockats av Beaumarchais berättelser. Tematiken kring kärlek, klasskritik och omkullkastade hierarkier behåller sin aktualitet genom århundradena. Langers opera bygger vidare på handlingen från Mozarts ”Figaros bröllop” och Rossinis ”Barberaren i Sevilla”.

David Pountneys libretto är en fascinerande blandning av Beaumarchais ”Den brottsliga modern” från revolutionsåret 1792 och den österrikisk-ungerske författaren Ödön von Horváths moderniserade 1930-talsversion. Handlingen kretsar kring tre par – Greven och Grevinnan Almaviva, Figaro och Susanna samt det unga förälskade paret Serafin och Angelika – som grips som illegala migranter, misstänkta för revolutionära aktiviteter.

I stället för att deporteras hamnar sällskapet på ett lyxhotell där den mystiska karaktären Majoren försöker kontrollera deras öden. Scenografin återanvänder huset från de tidigare delarna i trilogin, nu vridbart med olika kulisser som förvandlas från barberarsalong till sliten nattklubbsbar i dunkelt ljus och neon. En annan återkommande karaktär är Cherubino, som nu framträder som en tragisk figur som visar sig vara far till nästan alla barn i berättelsen – både de redan födda och de ofödda.

Trots att handlingen på papperet kan framstå som invecklad med sina förvecklingar mellan herrskap och tjänstefolk, ter sig berättelsen sceniskt logisk inom ramen för det redan etablerade persongalleriet. Handlingen utspelar sig tjugo år efter ”Figaros bröllop”, men de revolutionära undertonerna har förskjutits från den franska revolutionen till ett mer modernt scenario där nationalister och revolutionära socialister samarbetar.

Fellboms iscensättning är mörkt humoristisk och fylld av tidsmässiga krockar som understryker det tidlösa i berättelsen. Föreställningen har drag av stumfilmspantomim och Monty Python-humor – både trovärdig och osannolik, nästan som en Wes Anderson-film. Den sluga Majoren, kraftfullt gestaltad av Michael Schade, fungerar som en nyckelkaraktär som driver handlingen framåt från periferin, precis som Basilio gjorde i de tidigare operorna.

Tematiskt betonar verket hur lögner gör människor sårbara, medan kärlek och sanning framställs som vägen mot försoning och möjligen frihet. Ett dramatiskt moment inträffar när Figaro skjuter sin rival Cherubino efter att ha upptäckt att denne gjort Susanna gravid. Vägen från detta mord till förlåtelse går dock anmärkningsvärt snabbt.

Elena Langers komposition är relativt sångbar med stark musikdramatisk undertext. Musiken är infallsrik med inslag av dragspel, men erbjuder sällan minnesvärda melodier. Dirigenten Karen Kamensek leder Kungliga Hovkapellet med rytmkänsla genom en blandning av tango, kabarénummer och Benjamin Britten-inspirerade mellanspel. Slutscenens sextett är elegant utformad, men många sångare pressar rösten i de höga registren, vilket påverkar både klang och artikulation negativt.

I rollerna ser vi Jeremy Carpenter som en dämpad Greve och Elin Rombo som en rakryggad Grevinnan Almaviva. David Stout gestaltar en frustrerad Figaro medan Vera Talerko spelar den barnlängtande Susanna. James Laing framträder som countertenor i rollen som Cherubino, som har utvecklats till en tämligen sorglig karaktär.

”Figaro skiljer sig” är en tematiskt intressant avslutning på Figarotrilogin, även om musikens melodirikedom inte når samma höjder som i dess föregångare av Mozart och Rossini.