Den moderna kärlekens övervakningssamhälle

I samma stund som jag laddar ner Life360 försvinner den sista smulans integritet jag fortfarande hade kvar. För att använda appen måste jag godkänna att den får tillgång till min mobils hälsodata, GPS-position, accelerometer och flera andra funktioner vars existens eller syfte jag knappt kände till. Denna gång vet jag åtminstone varför jag undertecknar den faustiska överenskommelsen: informationen behövs för att min partner och jag ska kunna övervaka varandra.

Life360 fungerar i princip som ”Hitta min iPhone”, men är designad för att spåra människor istället för förlorade mobiltelefoner. Man skapar en ”cirkel” med de personer man vill övervaka och bli övervakad av, och sedan kan man se deras position på en karta i realtid. Appen skickar notiser när någon förflyttar sig, och man kan kommunicera via ett integrerat chattfunktion. För de som har svårt att formulera sig finns färdiga meddelanden som ”Jag älskar dig!” och påminnelser som ”Ladda din mobil.”

Även om appens ursprungliga målgrupp var oroliga föräldrar som ville hålla koll på sina barn, har en ny och växande användargrupp tillkommit de senaste åren: par. Enligt en färsk rapport från Internetstiftelsen använder var femte svensk platstjänster i telefonen för att övervaka sin partner. Bland personer under 35 år stiger siffran till var tredje. Många ser det som ett enkelt uttryck för omsorg – ett sätt att försäkra sig om att partnern är säker eller för att veta när man ska ha middagen klar.

Min egen inställning, att konstant övervakning känns obehagligt och invasivt, framstår som föråldrad i dagens digitala tidsålder. När Carl Bildt för sex år sedan avslöjade i en DN-intervju att han spårade sin fru via en app, väckte det skämt och förvåning. Idag, när den digitalt uppväxta generation Z har börjat dejta på allvar, framstår den tidigare utrikesministern snarare som en föregångare.

Under vårt experimentella övervakningsvecka börjar jag och min partner spåra varandra. Den första dagen är odramatisk. Jag får notiser när hon anländer till och lämnar jobbet, och när hon kommer hem. Vid lunchtid varnar appen att hennes telefon håller på att ladda ur, men snart ser jag till min lättnad att batterinivån ökar igen. Själv genererar jag notiser när jag åker till och från mitt kontor i Gröndal. Våra försök att ha en intressant konversation om upplevelsen känns mer som en scen ur en Roy Andersson-film än den spänningsfyllda dramatik man kunde förväntat sig.

”Jag såg att du gick en promenad längs vattnet vid tvåtiden.”
”Ja, jag behövde ta en paus och rensa tankarna lite. Och du själv åt lunch ute idag? Jag såg att du lämnade kontoret halv tolv.”
”Ja, jag och min kollega åt på en ganska bra indisk restaurang.”

Följande dagar är likartade, och när notiserna uteblir glömmer jag nästan att appen existerar. För att testa om det beror på informationsbrist, uppgraderar jag till ett guldabonnemang. Nu får jag tillgång till ”förarrapporter” som egentligen visar min flickväns tunnelbaneresor. (Tunnelbanan kan tydligen färdas i över 90 kilometer i timmen, enligt appen.)

När helgen kommer reser jag ut på landet medan min flickvän stannar i staden. Hon ska ut på krogen, och jag följer hennes kväll i realtid. Först är hon på middag hos en vän vid Odenplan, och vid tiotiden får jag en notis om att hon lämnat platsen och verkar vara på väg mot Blecktornskällaren. Då känner jag ett sting av avundsjuka. Jag vill veta mer om hennes kväll – vilka som är där, vad de pratar om. Jag skickar ett meddelande: ”Är det kul på Bleckan?” och inser direkt att frågan framstår som övervakande snarare än nyfiken.

På morgonen därefter presenterar appen hela hennes kväll för mig: kvällen avslutades på Broder Tuck på Götgatan och tjugo minuter senare var hon hemma. Plötsligt känner jag en viss tacksamhet över att inte ha varit med.

”Kärleken känner inga avstånd, men det gör vi”, står det på appens hemsida. Ett av modernitetens kännetecken är just att den krymper avstånden. Först lämnade vi landsbygden för stadens myller, sedan började vi resa med tåg till andra städer och senare flyga till avlägsna platser. Med internet och smarta telefoner har vår fysiska plats blivit nästan irrelevant: all världens information finns tillgänglig i fickan.

Denna utveckling har uppenbara fördelar. Det är bekvämt att kunna resa mellan städer, kommunicera med vänner världen över, och veta exakt när ens partner kommer hem från gymmet. Men nackdelen är att kärleken faktiskt kräver avstånd. En meningsfull relation till en annan människa måste bejaka det okända. En tillvaro utan överraskningar eller privata utrymmen blir lika tömd på mening som en Roy Andersson-film.

Efter en vecka beslutar vi att ta bort appen. Även om den säkert kunde vara användbar om någon av oss mot förmodan skulle kidnappas, känns risken inte tillräckligt stor för att motivera priset: en bit av relationens själ och den frihet som gör kärlek meningsfull.