Isak Gröndahl: Varför lyckas jag inte uppgå i bastuns ordlösa samvaro?

Bastufebern tar Stockholm med storm

I det tidiga morgonljuset står jag vid Örnsbergs brygga, halvnaken i ett kompakt vintermörker medan snöflingorna faller sakta. En äldre kvinna med ett enigmatiskt leende uppmanar mig att doppa mig i det iskalla vattnet. Jag är bakis, rädd och fryser redan, men känner pressen att möta utmaningen.

Jag befinner mig på ”Sthlm Sauna” i Vinterviken, ett av de många bastuställen som under senare år blivit allt populärare i Stockholmsområdet. Företaget öppnade sin första bastu 2022, och efterfrågan verkar vara omättlig. Väntelistorna är långa och företaget planerar att bygga ytterligare sex bastuanläggningar. Även kommunen hoppar på trenden – Stockholms trafikborgarråd har deklarerat att han ska ”göra Stockholm till en bastustad”, och i vår öppnas en kommunal bastu vid Hornstull strand.

Estetiken här skiljer sig markant från den traditionella bild många har av svenska bastur. Här finns inga mögliga träceller undangömda i Eriksdalsbadets katakomber. Istället möts tradition och modern design i vad som beskrivs som en unik bastu konstruerad med högkvalitativa, naturliga material och med respekt för hantverket. Alla bär badkläder och atmosfären är städad. En vältränad man i 40-årsåldern agerar DJ och spelar Aphex Twin via en bluetooth-högtalare.

Det är aufguss-pass idag – en trendig tysk bastutradition där luften förvandlas med eteriska oljor. Den finska bastuvärden häller pistageoljan på aggregatet och rummet fylls av en intensiv doft. När den 80-gradiga luften förvandlas till något som påminner om vulkanisk gas, börjar jag svettas intensivt och måste snart lämna rummet för att kunna andas.

Bastu- och badkultur har aldrig varit min starka sida. När vänner med entusiasm plaskar omkring i vatten har jag alltid föredragit att stanna påklädd i skuggan. Delvis för att vattnet oftast är iskallt och luften i bastur för varm, men också för att jag känner mig osäker på de sociala koderna. Hur nära kan man sitta en främling i bastun? Var ska man fästa blicken när alla är halvnakna?

I pausen försöker jag småprata med kvinnan bredvid mig och frågar vad hon arbetar med. ”Psykiatriker på en hbtq-mottagning på Södermalm”, svarar hon, men tillägger snabbt att man inte brukar prata jobb i bastun. Här råder ett slags undantagstillstånd där alla är lika nakna som jämlika.

Kroppslighet har blivit populärt på senare år, både inom wellness och filosofi. Filosofen Jonna Bornemark förespråkar olika kroppsliga praktiker för att knyta an till omgivningen. Jag förstår värdet av detta på ett intellektuellt plan, men har svårt att omsätta det i praktiken. Mitt sätt att vara i världen är språkligt, och när jag inte kommer på något vettigt att säga, som i bastun, får jag panik.

För att verkligen uppleva bastun fullt ut bestämmer jag mig för att utmana mig själv. Jag fokuserar på musiken, stannar kvar genom hela passet, och till slut gör jag det – jag doppar mig i det iskalla vattnet. Utan att skrika eller paralyseras. Tanten som tidigare uppmanade mig nickar belåtet när jag klättrar upp för badstegen.

När jag återvänder till bastun sker något märkligt. Efter det kalla doppet känns värmen som en omfamnande livmoder. Jag blundar, glömmer bort att tänka och bara känner. Bastuvärdens lugna presentation av oljorna blir till en mental massage: ”Rosmarin, grönmynta, tallbarr, indiskt rosenträ.” Under några minuter upplever jag faktiskt en känsla av att mitt eget jag är en del av något större, en kollektiv svettande organism.

I ett samhälle där ofrivillig ensamhet blivit ett folkhälsoproblem är bastuns lockelse begriplig. DJ:n berättar att han fått flera vänner genom bastun och betonar att detta framförallt är en mötesplats. ”Om det är något som behövs idag är det verkligen demokratiska mötesplatser”, säger han. Men bastun är inte helt öppen för alla – bastuflotten är byggd på en kommunal badplats men avspärrad med en gallergrind. För att få reda på portkoden måste man betala. Medlemskap erbjuds, men väntetiderna är långa, även om enstaka pass är öppna för allmänheten.

Min bastuupplevelse slutar på ett tragikomiskt sätt. Efter att ha letat efter mina kläder i olika utrymmen, står jag till slut utomhus i enbart badbyxor i minusgrader medan en tant tar god tid på sig i omklädningsrummet. Med vitnade tår och skakande av kyla ger jag mig själv ett nyårslöfte att återgå till min ensamma laptop-tillvaro, långt från allt som har med kroppslig gemenskap att göra.

Men kanske är det just dessa absurda kontraster – från iskall utsatthet till omfamnande värme – som utgör bastuupplevelsens unika tjusning för stockholmarna.