Italienska ”Kärlekens många röster” är överfull av babbliga hjärnspöken

I filmens Italien krockar romantik med moderna tvivel

Paolo Genoveses nya drama ”Kärlekens många röster” utforskar ett till synes enkelt scenario som visar sig vara allt annat än okomplicerat. Filmen skildrar en dejt mellan två vuxna personer som står inför de många mentala hinder som kan uppstå när modern romantik ska blomstra.

Filmens huvudpersoner, möbelrenoveraren Lara och den frånskilde gymnasieläraren Piero, försöker navigera genom en kväll som borde vara enkel men blir överväldigande komplex. Medan Piero grubblar över kondomval på väg till dejten, oroar sig Lara över belysningen i sin lägenhet och ifrågasätter varför hon inte valt ett mer neutralt första möte på restaurang.

Det unika med filmen är dess berättargrepp där åtta biroller gestaltar huvudpersonernas inre tankar – fyra kvinnor representerar Laras inre dialog och fyra män Pieros. Dessa ”hjärnspöken” debatterar varje steg, varje replik och varje beslut som de två huvudpersonerna står inför. En vill bara ha sex, en annan längtar efter romantik, en tredje är skeptisk och misstänksam.

Pilar Fogliati, som porträtterar Lara, har beskrivits som en italiensk Anne Hathaway med livligare blick och ett karaktäristiskt leende. Hon gör sitt bästa för att ge liv åt rollen, och det finns en naturlig kemi mellan hennes nervösa energi och Edoardo Leos mer återhållsamma värme i rollen som Piero.

Tyvärr lyckas inte filmen leva upp till sin potential. Det som skulle kunna varit en underhållande studie i modern dejting och mänsklig psykologi blir snabbt enformigt när de inre dialogerna tar överhanden utan att tillföra tillräcklig variation eller djup.

Regissören Paolo Genovese har tidigare skapat uppmärksammade filmer som ”Vad döljer du för mig?” (2016), där en vuxenmiddag spårar ur när vännerna börjar läsa varandras privata meddelanden, och den mer tematiskt komplexa ”Allt du önskar kan du få” (2017). Hans filmer fungerar ofta som moraliska berättelser om mänskliga relationer i en digital tidsålder.

”Allt du önskar kan du få” har blivit något av en internationell framgångssaga med inte mindre än tolv olika versioner producerade i lika många länder sedan originalet kom 2016. Det kan förklara varför Genovese verkar ha tagit genvägar i sitt nya verk – kanske i hopp om en liknande succé.

Det är värt att notera att det italienska filmlandskapet just nu erbjuder flera mer intressanta alternativ. Filmer som ”Det finns alltid en morgondag” (2023), ”Chimären” (2024) och ”Vermiglio” (2025) representerar en mer ambitiös och nyanserad sida av italiensk film.

”Kärlekens många röster” får därför endast en etta i betyg. Konceptet är intressant men genomförandet brister. Det hade behövts en manusförfattare som drev idén längre och en regissör som skapat en värld där premissen kändes mer trovärdig och engagerande.

Filmen fångar visserligen något av den moderna dejtingens komplexitet – hur överanalyserande och självmedvetenhet kan stå i vägen för genuina möten mellan människor. Men i slutändan blir filmen ett exempel på hur ett lovande koncept kan falla platt när det saknas djup, variation och verklig insikt i det material som presenteras.

För dem som söker en djupare förståelse av italiensk samtidsfilm eller relationsdramer finns det helt enkelt bättre alternativ att vända sig till än denna välmenade men alltför ytliga skildring av moderna romantiska förvecklingar.