Teaterns fjärde vägg störs av klimataktion – men var det verkligen en överraskning?

I teatervärlden finns det en särskild subgenre på Dramaten som känns karakteristisk för just nationalscenen. Det handlar om pjäser där kulturmedelklassen på ett desperat men fåfängt sätt försöker fly från verkligheten. Två färska exempel är Mattias Anderssons uppsättning av Ingmar Bergmans ”Skammen” och Milo Raus aktuella föreställning ”Rage”, som också har tydliga Bergmanska influenser.

Dramatens position i det svenska kulturlivet ger teatern en särskild förutsättning – möjligheten att samtidigt kritisera medelklassen och behålla den som publik. Detta metaperspektiv skapar en självlysande undertext som redan är inbyggd i många av föreställningarna.

Under tisdagskvällen inträffade något som många skulle kunna betrakta som överflödigt i detta sammanhang. Konstnären och aktivisten Roxy Farhat klev upp på scenen mitt under föreställningen av ”Rage” och avbröt pjäsen. Hon höll upp en banderoll och framförde varningar om klimatkollaps, tvångsutvisningar och demokratins försvagning. Efter en kort stunds förvirring kunde föreställningen återupptas, och de avslutande tio minuterna spelades utan ytterligare avbrott.

Reaktionerna i salongen var anmärkningsvärt positiva. Enligt rapportering i Dagens ETC uppskattade många besökare aktionen, delvis eftersom den så väl passade in i pjäsens eget tema. ”Rage” är nämligen en föreställning som medvetet placerar sig nära den politiska verkligheten och undersöker fascismens mekanismer.

Den schweiziska regissören Milo Rau, känd för sitt politiskt engagerade teaterarbete, har tidigare skapat uppmärksammade verk som ”Pelicot-rättegången” och ”Antigone in the Amazon”, båda har visats på Dramaten. När han kontaktades angående klimataktionen uttryckte han sitt stöd för aktivistens budskap.

I många avseenden var aktionen snarare en förlängning av föreställningen än en störning av den. Farhat gjorde något som närmast kan beskrivas som en auktoriserad bonusperformance – vilket förklarar de applåder som följde.

I dagens uppmärksamhetsekonomi har klimatfrågor svårt att hävda sig i informationsbruset, vilket Farhat själv påpekade i en efterföljande intervju. Samtidigt har skådespelaren Danilo Bejarano, som medverkar i ”Rage”, uttryckt att protesten kanske hade gjort större nytta i ett annat sammanhang.

För Dramaten innebär incidenten utmaningar kring säkerhetsrutiner. Tidigare har teatern varit med om en störning under en barnguidning med dragqueens, och det är förståeligt om nationalscenen inte är entusiastisk över att behöva lägga ytterligare resurser på säkerhet.

Det mest anmärkningsvärda i efterspelet har varit de förutsägbara reaktionerna i sociala medier, där många som troligen inte är frekventa teaterbesökare uttryckt ilska över klimataktivism i allmänhet. Parallellt har vissa kommentatorer, som exempelvis Zara Uzun Kjellner i Expressen, avfärdat den typiska Dramatenbesökaren som ”proppmätt” och i behov av att väckas till insikt om att teater är fiktion medan politiken är verklighet.

Denna förenklade uppdelning mellan konst och politik väcker dock djupare frågor om konstens roll i en värld som står inför existentiella utmaningar. Om man gör en skarp åtskillnad mellan konst och politik på konstens bekostnad, blir det svårt att överhuvudtaget motivera konstnärlig verksamhet i en tid av kriser.

Kanske är den verkliga frågan inte huruvida aktivister bör avbryta teaterföreställningar, utan snarare vilken roll teatern ska spela i samhällsdebatten. Det är en fråga som är betydligt äldre än både Milo Raus ”Rage” och Ingmar Bergmans verk – en fråga som fortsätter att vara relevant för teaterns framtid i ett demokratiskt samhälle.